Rensar havet på spökfiskande tinor
”
Det är väldigt liten chans att man får upp något om man tänker på hur smalt draggarna når. Men om man ser vilka mängder vi fått upp hittills förstår man att det finns många burar i havet.
Karl Kahlman
Längs Bohuskusten ligger tusentals tappade hummertinor och spökfiskar. Sedan ett år tillbaka finkammas Tanums och Sotenäs havsbotten i jakt på de förlorade fiskeredskapen. Resultaten har hittills varit så goda att projektet nu tilldelats pengar för att fortsätta arbetet i flera år framöver. Förutom ett ökat hummerbestånd finns en förhoppning om att torsken ska räddas.
Den fisk som simmar in i en tappad tina svälter med största sannolikhet ihjäl. Därefter blir den mat till kräftdjur som också lockas in i buren. När de gått samma öde till mötes som fisken är det dags för nästa fena att simma in. Så kan det fortgå i tjugo års tid.
Förr var burarna tillverkade i trä och näten av bomull. Då dröjde det högst ett par år innan stommen eller nätet ruttnat vilket gjorde att fångsten kunde ta sig ut. Men sedan många år tillverkas tinorna i regel av stål med duk av nylon eller annat syntetiskt material som bryts ner betydligt långsammare.
Den här eftermiddagen har Per-Olof Samuelsson åkt till Fjällbacka för att hämta spökfiskeredskap som kräftfiskaren Karl Kahlman samlat in ihop med sin svåger. Bakom sjöboden tornar högen av burar, ryssjor och linor upp sig. Den ska visa sig fylla hela det gallersläp som PerOlof Samuelsson har med sig.
Han leder spökfiskeprojektet vid Tanums och Sotenäs kommun, som är sprunget ur ett bidrag från länsstyrelsen på 1,2 miljoner kronor. Det tilldelades kommunerna i augusti i fjol och sedan dess har över 400 tinor fiskats upp – i södra Tanum.
För att samla ihop spökfiskeredskap draggar yrkesfiskare efter sina båtar. På grundare vatten verkar proffsdykare och en undervattensrobot med gripklo används också i arbetet.
– Vi har två draggar i en lina på släp. Det gäller att köra långsamt och så fort det nappar drar vi upp den, säger Karl Kahlman.
Han slänger en blick över högen utanför sjöboden.
– Det där har vi samlat ihop under fyra turer, säger han.
Per-Olof Samuelsson menar att det tappas mellan 3 000 och 4 000 tinor längs västkusten varje år. Den uppskattningen är baserad på intervjuer han gjort med både fritidsfiskare och yrkesfiskare.
– Om man multiplicerar det med 20 år så kan man få ett hum om hur omfattande spökfisket är, säger han.
Karl Kahlman betvivlar inte siffran. När han tillfrågades om att hjälpa till i projektet kom inte spökfiskeproblematiken som en nyhet. Varje år händer det att han tappar en eller ett par burar. Det beror enligt honom nästan alltid på grund av att någon båt kört över linan som kulan är fäst i. När det händer draggar han i vattnet för att få upp tinan igen, då händer det inte sällan att även andra fiskeredskap kommer med upp.
– Vissa ställen är mer koncentrerade än andra. Det är väldigt liten chans att man får upp något om man tänker på hur smalt draggarna når. Men om man ser vilka mängder vi fått upp hittills förstår man att det finns många burar i havet.
Att arbetet kommit igång gläder honom. Förutom att dragga är han också med och strandstädar.
– När jag var liten slängdes allt i sjön. Det var en soptipp men nu är det tvärtom, folk har vaknat, säger Karl Kahlman.
I maj tilldelades projektet ytterligare 1,9 miljoner kronor av länsstyrelsen. Pengarna ska användas till att rensa havsbotten kring Väderöarna på fiskeredskap. Där är det dock inte tillåtet att dragga utan arbetet ska genomföras med dykare och undervattensrobot för att skona botten. Per-Olof Samuelsson menar dock att skadan som draggen gör är betydligt mindre än den verkan som de tappade redskapen gör.
– Vi draggar aldrig över ålgräsängar eller musselodlingar. Och den lilla rispa man kan göra på botten är
mycket mindre än spökfiskets skada, säger han.
Vad som skulle kunna förebygga tappade tinor har båda tankar om. Många släpper sina burar i farleder där linorna lätt kapas av passerande båtar. Det är heller inte ovanligt att linorna är för korta.
– När du släpper den kanske det är fint väder och det ser bra ut. Men sen kommer det en storm och då blåser den iväg på djupare vatten och kulan kommer under ytan. Eller så är det strömt, säger Karl Kahlman.
Dessutom menar han att det är viktigt att man känner till hur botten ser ut där man släpper tinan. Så att man inte släpper tinan vid en brant där den rullar djupare än befarat. För några år sedan gjordes ett samarbete mellan Kosterhavets nationalpark och marinbiologiska institutet på Tjärnö med anledning av spökfiske. I rapporten som följde visade det sig att tappade tinor var som mest förekommande i områden med hög lutning och i områden med mycket båttrafik. Under tiden som samarbetet pågick ändrades antalet tinor som fritidsfiskare får ha från 14 till 6 stycken.
– Då såg vi en direkt effekt. Ju färre tinor du får lägga ut, desto färre förloras i havet, säger Anita Tullrot, marin naturvårdsförvaltare vid Kosterhavets nationalpark.
I nationalparken draggar de ingenting efter fiskeredskap och det beror på att de vill skydda havsbotten.
– Vi vet inte exakt hur mycket det skadar men vi vill vara försiktiga. Det kan drabba sjöpennor och alger som sticker upp från havsbotten, säger Anita Tullrot.
Det finns också varianter av hummertinor som hade motverkat spökfiske, det är en norsk teknologi som Per-Olof Samuelsson pratar varmt om. Den går ut på att man sprättar upp duken och syr ihop med bomullstråd. När tråden ruttnat bildas det en öppning för fångsten.
Det finns också förslag om att man som fritidsfiskare måste rapportera om man tappat en tina och var man gjort det. I dagsläget är det endast yrkesfiskare som bär på den skyldigheten.
– Fritidsfiskare är en grupp som vi behöver rikta insatser till. Information om fiskeredskapens skadeverkningar om de glöms kvar, att man måste vara försiktig med var man placerar ut redskap, och att man måste ta upp dem. Vi föreslår flera insatser som riktas till fritidsfisket, sa Charlotta Stadig på Havsoch vattenmyndigheten i en tidigare intervju med GP.
Per-Olof Samuelsson ser arbetet som ett gemensamt ansvar för alla kustkommuner och tycker därför att Strömstads kommun borde vara med på tåget. Men där finns inget pågående projekt.
Michael Olsson är förvaltningschef för miljö- och byggnadsförvaltningen vid Strömstads kommun.
– Jag har kollat i arkivet och det stämmer att vi inte har något ärende i frågan. När det gäller projekt krävs att någon tar ett initiativ, politiker eller tjänstemän. Och vi har inte gjort det än så länge.
Förvaltningschefen är själv gammal yrkesfiskare. På 80- och 90-talet fiskade han bland annat sill med snörpvad och trålade räkor och kräftor.
– Jag hade gärna sett att det fanns ett sånt här projekt i kommunen, säger han.