Jakob Simonson: Hur ska svenska turister lockas till Strömstad när priserna är så höga?

” Lösningen är inte att köra på som vanligt och hoppas på ett mirakel

Den dyraste lunchtallriken jag köpt var i Halden – 259 kronor för en tallrik spaghetti med köttbullar. Jag hade besökt Haldens fästning med min då femårige son, och illa förberedd som jag ofta är insåg jag efter utflykten däruppe att jag glömt att ta med mig utflyktsmat. Och den som haft med en hungrig femåring att göra vet att goda råd är dyra. I det här fallet väldigt dyra.

En lunchrestaurang var öppen nere på stan, jag köpte mat till sonen och småskrattade lite när jag betalade detta överpris för lite lätt överkokt spaghetti och vanliga fabriksköttbullar – jag fick ju skylla mig själv.

I tisdags skulle jag och några medarbetare på tidningen käka lunch på stan. Vi parkerade och gick runt och tittade lite. En rad restauranger hade just tagit bort dagens rätt, så från att ha kostat 99 kronor var nu priset på en lunch uppe i mellan 149 och 199 kronor. För en norrman är det fortfarande ett ganska bra pris, och så här ser det ju ut varje sommar i Strömstad.

Som vanlig Strömstadsbo får man sluta äta lunch på stan under juli och augusti om man inte vill bränna hela lönen.

De höga priserna på norska sidan är ju anledningen till de höga priserna i Strömstad. Det är inget nytt att det är betydligt dyrare att ta en lunch på en vanlig restaurang i Strömstads centrum än i till exempel Göteborg, trots att invånarnas medellöner här är betydligt magrare. Och på sommaren är det väldigt mycket dyrare.

Men den här sommaren är ju inget som vanligt. Ett exempel på det är att det går alldeles utmärkt att ta norra infarten till och från stan. En vanlig sommar är det inte ens att tänka på under juli månad – när jag åker till och från Näsinge så tar jag normalt hellre vägen via Hällestrand till och från Västra Berget, för att inte fastna i de långa bilköerna som ibland sträcker sig ända från motorvägen till rondellen vid Oslovägen. Det händer att bilkön till Strömstad står helt stilla sommartid, med förare som kliver ur bilarna och tar en cigarett eller småpratar med sina landsmän.

Med den stängda gränsen kommer inte några horder av norrmän vällande in i stan – hoppet är i stället att semestrande svenskar ska täcka upp. Men hur ska de lockas till Strömstad? Inte med lunchpriser på uppåt 200 kronor.

En småbarnsfamilj ur den svenska medelklassen har en helt annan plånbok än sin norska motsvarighet. Och varför ska de då välja att ruinera sig i Strömstad, när de i stället kan åka någon helt annanstans längs vår vackra kust?

Ett annat exempel på business as usual, trots att inget är som vanligt, är parkeringsavgifterna. Från att det varit gratis den första timmen under våren, blev det plötsligt sommartaxa i juni. Något jag själv bittert fick erfara – jag hade inte noterat förändringen och fick en parkeringsbot. 700 kronor – troligen regionens dyraste parkeringsböter (senast jag blev lappad i Göteborg kostade det mig bara 400).

Risken är ju att priserna i Strömstad uppfattas som avskräckande för de svenska besökare man så gärna vill locka hit. Djungeltelegrafen går snabbt, och snabbare än någonsin i dessa digitala tider.

Vi fick i alla fall vår lunch till slut på en av de få restauranger i stan som fortsätter med Dagens rätt till ett rimligt pris under sommaren. Övriga ställen borde ta efter, om man är mån om att klara sommaren.

Jag vet att alla småföretag i Strömstad har det väldigt tufft just nu. Men lösningen är inte att köra på som vanligt och hoppas på ett mirakel – nu måste man tänka om och vara pragmatisk. Kanske kan Strömstad i den processen hitta tillbaka från att vara ett dyrt reservat för gränshandlande norrmän till att kunna välkomna alla besökare oavsett storleken på deras plånböcker.