Fick dålig kritik när hon levde – men blev en berömd poet

Vår Profil hette Irene. Hon blev berömd först efter sin död. Det hade varit bättre om hon blivit känd när hon levde. Då hade hon kanske kunnat tjäna en del pengar på sitt författarskap.

Hennes pappa hette Matts. Hennes mamma hette Helena. Familjen tillhörde den övre medelklassen. Det var mest Helenas förtjänst. Hon kom från en välbeställd släkt, där de kunde få hjälp ibland, med pengar och annat.

Matts skildras i dystra färger. Han var mekaniker och gav sig ofta in i misslyckade affärsprojekt.

Irene var enda barnet. Den som stod henne närmast var hennes mamma. Helena var en kortväxt, stabil kvinna som ingav ett stort förtroende. Och Irene var hennes allt. Helena avgudade sin dotter.

Matts hade inga pengar. Därför ryckte vår Profils morfar in. Han köpte ett hus åt familjen. Det låg i byn Raivola på det Karelska näset. Där växte vår Profil upp.

Helena var bekymrad för sin dotter. Hon oroade sig bland annat över att vår Profil inte hade några kamrater. Därför adopterade hon en jämnårig flicka från Raivola som hette Singa. På så vis fick Irene en syster. Men adoptionen slutade olyckligt. Singa blev överkörd av ett tåg och dog.

Vår Profil föddes i St Petersburg. Där fick hon också börja studera 1902, då hon var 10 år gammal. Irene hamnade i en elitskola för rika barn där hon fick lära sig både tyska, franska, engelska och ryska. I hemmet har hon talat svenska.

Skolan blev aldrig något problem för vår Profil. Hon tillhörde de bästa i klassen. Bäst tyckte hon om franskan. Det berodde på läraren. Han blev en viktig gestalt i hennes liv. När hon blivit äldre skrev hon flera kärleksdikter riktade till honom.

Det rådde oro i Ryssland. Folk demonstrerade. I januari 1905 inträffade den ”Blodiga söndagen”, då tsarens soldater sköt och dödade över tusen fredliga demonstranter. Vår Profils skola låg mitt emot

Vinterpalatset. Det är mycket troligt att hon befann sig i St Peteburg

vid den här tidpunkten. Flera litteraturforskare tror också att hon kan ha tagit intryck av denna fruktansvärda händelse.

År 1904 blev Matts sjuk. I oktober 1907 dog han. Vi vet inte vad hans dotter tänkte om hans död.

Matts hade dött i TBC. Sjukdomen kallas också lungtuberkulos. Läkarna hade inte något botemedel mot den. Fyra av fem smittade dog inom loppet av tio år. Man försökte bota sjukdomen med vila, näring och frisk luft, men med klent resultat.

År 1908 inträffade någonting mycket tråkigt. Då konstaterades det att Irene också drabbats av TBC! Hon var bara 16 år gammal. Vid den här tiden fanns det forskare som trodde att TBC:n var ärftlig. Därför skulle vår Profil dö i samma sjukdom som hennes far gjort.

Vår Profil hamnade på ett sanatorium. Om hennes tid där råder det delade meningar. Man försökte nog hjälpa henne efter bästa förmåga. Men Irene trivdes inte på sanatoriet. Tillsammans med sin mamma reste hon ner till Schweiz, i hopp om att få bättre vård på ett sjukhus där.

Vad gör man när man drabbats av en livshotande sjukdom i så unga år. Vår Profil började odla sina kulturella intressen. Ända sedan ungdomsåren hade hon tyckt om att skriva dikter. Hon skrev ner dem i vad som har kommit att kallas för ”Vaxdukshäftet”. Till slut blev det 238 stycken!

Efter en tid blev hon något bättre och kunde lämna Schweiz. Då kom de till ett litet genombrott. Det skedde julen 1916. Då gav Schildts förlag i Helsingfors ut hennes första diktsamling, dock utan att hon fick något betalt.

Det här blev början på hennes litterära karriär. Vår Profil hann med att ge ut ytterligare tre diktsamlingar. Efter hennes död kom en till, postumt utgiven med den kända dikten ”Landet som inte är…”.

Många tidningar gav henne dålig kritik. Hennes dikter verkade förvirrande för en del läsare. Andra recensenter hyllade henne som en stor poet för vad de ansåg vara nyskapande dikter och med ofta mycket ovanliga innehåll.

Vår Profil råkade ut för fler bekymmer. År 1920 drabbades hon också av den Spanska sjukan. Den tog på krafterna. Men vår Profil hängde ändå med fram till 1923. Då dog hon.

Hon begravdes på kyrkgården i Raivola. Graven fick bara ett enkelt träkors. Men hennes berömmelse växte. År 1933 bytte man ut korset mot en minnessten. Men den försvann under det finska vinterkriget.

Skam den som ger sig. År 1960 reste hennes beundrare en staty över henne i Raivola, som i dag är ryskt och heter Rosjtjino. Där reste de också senare en staty över hennes katt Totti.

Vem var hon?

”

Hennes dikter verkade förvirrande för en del läsare, andra recensenter hyllade henne