Akut brist på sjuksköterskor i regionen
Regionen skriker efter specialistsjuksköterskor – 200 behövs nu. Samtidigt hoppar allt fler av. De två senaste månaderna har 183 sjuksköterskor och barnmorskor sagt upp sig enbart vid Sahlgrenska. Carina Andersson är en av dem som tog steget. – Till slut
Under pandemin har larmrapporterna inifrån vården avlöst varandra.
Personalens arbetssituation har beskrivits som kaosartad, med överbelastning, underbemanning och alldeles för kort tid för återhämtning.
Förutom extrajobb har pandemin generellt ställt krav på vårdpersonalens flexibilitet.
I början av året presenterade
Vårdförbundet en undersökning gjord av Novus som visade att över en tredjedel av sjuksköterskorna fått ändrade arbetsuppgifter, bytt sjukhus eller avdelning under pandemin.
Rapporten visade också att var fjärde sjuksköterska i landet övervägde att säga upp sig till följd av den tuffa situationen.
Den befarade flykten från vården tycks vara på god väg att bli verklighet.
Statistik från Västra Götalandsregionen, VGR, visar att 1 051 fast anställda sjuksköterskor och barnmorskor lämnade regionen från årsskiftet till och med augusti i år. Det är en ökning med 98 personer jämfört med samma period 2020.
Totalt under de tre senaste åren, januari–september, är det 1 715 barnmorskor och sjuksköterskor som lämnat en fast anställning på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Carina Andersson, 39, är en av dem. Hon vill inte vara med på bild, men delar gärna med sig av sin erfarenhet.
– Det är så lätt att allt kring pandemin kretsar kring siffror, men ytterst handlar det om människor. Alla som på olika sätt drabbats av smittan förstås, men också de som under lång tid arbetat med pandemin har påverkats, säger hon.
Carina som varit sjuksköterska i drygt fem år hade sin arbetsplats på sjukhuset i Mölndal och trivdes bra. I december i fjol, under pandemins andra våg, fick hon veta att hon behövdes på en vårdavdelning för covidsjuka på Östra sjukhuset i andra änden av stan.
– Pandemi rådde, så det var ju inte så konstigt. För min del skulle det handla om två veckor.
Carina Andersson kom till en avdelning där flera av de anställda gjort samma resa; de kom från andra sjukhus, andra avdelningar och med olika erfarenheter.
– Det var en tung period där i december och januari, men själva jobbet i sig var inte så märkligt och arbetskamraterna var fantastiska, berättar hon.
Men de två veckorna blev två veckor till, som blev två veckor till, som …
Så där skulle det hålla på i ett halvår.
– Jag märkte att jag började bli ledsen och att jag ofta var väldigt trött i huvudet efter jobbet. Organisationen var ganska rörig och jag kände att ovissheten kring hur länge förflyttningen skulle vara började gnaga allt mer. Jag inser förstås att ingen kan sitta med alla svar under en pandemi, men att aldrig få besked började ta energi från den positiva känsla jag vanligtvis kände på jobbet.
Mitt i allt drabbades hon själv av covid-19.
”
Jag kände att jag började tappa förtroendet för hur det hela sköttes. Det var som om jag var en av brickorna i ett jättestort spel som bara flyttades runt utan egentlig plan. Carina Andersson sjuksköterska