Marita Adamsson: Mitt hjärta klappar för både Schtunk och barnteatern

Då och då klickar jag mig in på Strömstads kommuns kultursidor för att se vad som är på gång. Det är inte bara en yrkesskada utan också ett personligt intresse – och är man kulturintresserad är det väl närmast en plikt att använda det utbud hemstaden erbjuder? Gör vi inte det kommer det ju att krympa, undan för undan.

För ett tag sedan tog jag alltså en titt på våren. Hjärtat tog ett skutt. 4 februari kommer 123 Schtunk. Pjäs: Dödsdansen. Utlovas: massor av skratt.

Ja, ni läser rätt. Nej, det är inte makabert. Tror jag. För man vet inte riktigt med teaterkompaniet Schtunk. Mig veterligen har de inte varit i Strömstad tidigare. Men jag har sett dem, i Uddevalla. Det är en säregen upplevelse, som inte riktigt låter sig infångas av förhandsbeskrivningar. Bör upplevas, live.

123 Schtunk tar sig an scenens och litteraturens stora klassiker, adderar några liter clowneri, åtskilliga deciliter improvisation, strösslar med mycket humor, lägger allt på en riktigt gedigen botten av teaterkunskap och arbetar försiktigt in något allvar. Det blir speciellt.

2014 gjorde jag ett försök att beskriva upplevelsen av Vilhelm Mobergs Raskens à la Schtunk: ”Skådespelarna faller ideligen ur illusionen och diskuterar framställningen med varandra och publiken. Det blir en studie i Verfremdungseffekt och en lek med teaterschabloner kvällen igenom. Det skapar en avspänd stämning.” (Bohusläningen, 2014 04 29).

Jag ser fram emot 4 februari.

Under åren som jag varit en del av Strömstads Tidnings redaktion och därmed oftare än förr befunnit mig i min stad har jag saknat just teater. Strömstad har haft ett rikt musikutbud. Det har funnits föredrag och kurser och bildkonst och en rik revytradition. Kulturskolan har burits fram av musik och dans. Men vid just regelrätt teater har det varit som en avsmalnande väg. Begränsad sikt.

Så när jag nu ser vårprogrammet och hör kommunens kulturchef Tove Meyer berätta (STNB tisdag 10 januari) är det som om någon röjt vägkanterna. Det ljusnar. Jag har förhoppningar på Dödsdansen. Men jag är självklart lika upprymd över barnteater. Det kan inte påpekas ofta nog att bra barnkultur är för alla åldrar. Så jag blir helt klart uppiggad av att läsa att Mamma Mu är på gång och väldigt nyfiken på den våghalsiga och förmodligen urstarka Aina Cederblom, som för dryga 100 år sedan seglade iväg ensam ut från Göteborg. Och inte på vilken liten dagstur som helst utan till ställen som Indien, Tibet och Grönland. Inte blir det mindre fantasieggande av upplysningen att berättelsen bygger på verkligheten, att Aina var gammelfaster till Henrik Cederblom, musikern i sammanhanget.

Det var länge sedan Strömstad hade en aktiv riksteaterförening och det är synd. Med lokala föreningar som samordnar arrangemang minskar kostnader och ökar möjligheter.

I Halden brukar jag finna gästspel av norska Riksteatret. När nu gränserna är öppna igen är det dags att knyta kulturbanden tätare. Kunde inte svenska och norska föreningar, samt respektive riksteater, samordna sig och gemensamt sprida teater över gränsbygden?

"Så jag blir helt klart uppiggad av att läsa att Mamma Mu är på gång och väldigt nyfiken på den våghalsiga och förmodligen urstarka Aina Cederblom ...