Hur kan ni över huvud taget få lov att bedriva verksamhet?
Idag har hela min bild av offentlig sektor fått sig en sista törn tack vare Västtrafik och era sjukresor. Idag har ni gjort säkert yttersta för att skada en 80-årig kvinna på grund av er osannolika inkompetens.
Min mamma har vårdats på Näl efter två strokes på två veckor. Hon är skör, förvirrad och har en lång rehabilitering framför sig. De har veckorna har lärt mig massor om hur omvårdnad och sjukvården fungerar från insidan och det är erfarenheter jag önskar jag hade sluppit. Efter över 30 år i offentlig verksamhet varav fler än 20 som chef i olika roller måste jag säga att det är långt värre än vad jag trott.
Jag har mött entréer med fler informationsskyltar än vad någon patient eller anhörig orkar att läsa. Jag har mött personal vars bemötande skulle få vilken vänlig själ som helst att gå i taket. Och jag har förstått insidan av vad som menas med ”bli inte sjuk” ”kom inte hit” ”ring oss inte”. Det verkar som om offentlig verksamhet inte har någon koll på kund, patient, anhörig, eller för den delen finansiär. Att i denna sörja dessutom prata om patientnära vård och tillitsbaserad ledning och styrning är enbart rent floskelbingo. Var tog syftet med vård och omsorg vägen? För vem finns offentlig verksamhet till?
Så till dagen mest hänsynslösa och ansvarsbefriade situation. Min mamma hämtas klockan 9:15 från Näl. Klockan 12:27 har hon ännu inte kommit till korttidsboendet i Strömstad. En resa på 12 mil. När min syster dyker upp på avdelningen börjar de funder och till slut hittas mamma i en rullstol, avlämnad utanför en sedan många år stängd akutavdelning. Där har hon suttit lääääääääänge. Mamma är allvarligt sjuk, det är vinter och ingen har sett henne. Konsekvenserna för mamma av er inkompetens vet vi just nu inget om. Att lämna klagomål innebär att det ska utredas under två veckor. Samt en ursäkt.
Ni är inte sanna på någon punkt. Hur kan ni över huvud taget få lov att bedriva verksamhet. Jag har i alla år sagt att tidningsartiklar är överdrivna men nu vet jag att så inte är fallet.
Jag är så arg, ledsen och genuint uppgiven. Jag har skrikit, svurit men inget av det hjälper min mamma som inte kan försvara sig, skaffa hjälp eller anmäla er. Men så länge jag kan tänker jag nu skrika högt så att alla hör.
Maria Reinholdsson Inte alls längre stolt offentlig anställd