Liten lätt bok – som väger tungt
Margareta Lindholm
Syskonen
Roman. Ordfront förlag
Orden, språket, skogen. Kring det kretsar Margareta Lindholms romaner. Ordrika är de ändå inte, tvärtom mycket sparsmakade. Som sina gestalter. Mest påfallande är förstås Tan, huvudpersonen i romanen med samma namn från 2012. Tan har förlorat talförmågan och vid varje försök att klä sina många och djupa tankar i ord bara kommer bara deta ”tan”. Maria och Bror, huvudpersoner i nyutkomna Syskonen och tidigare skildrade också i Skogen (2010), har inga sådana svårigheter, men de använder orden med yttersta varsamhet.
Kanske har det att göra med hur de lever. Syskonparet på den lilla gården, omgiven av kyrkans stora skogar, befinner sig på något sätt litet vid sidan om tiden. Bekvämligheterna är få, kontakterna med grannarna försiktiga, kontakterna med samhället avvaktande. När distriktssköterskan kommer på besök väger Maria orden på guldvåg, rädd att visad svaghet eller avslöja för mycket detaljer om det praktiska livet, som saknar allt det andra tycker är normalt – dusch och vattentoalett inomhus till exempel – ska rasera syskonens ömtåliga tillvaro.
Tillvaron är stugan och skogen. Sedan fadern drabbats av demens och flyttat till äldreboende och modern dött har Maria skött skogen, som fadern arrenderar av kyrkan. Hon är fast besluten att klara det, men också bistert medveten om att samhället runt henne har ett annat sätt att se på både hennes förmåga till skogsarbete och på hur man sköter en skog. När hon beskriver sitt förhållningssätt känner jag det som om hon går på tunn, tunn is.
Det är Maria som berättar i Syskonen. Hon är inte enbart en skogsarbetande kvinna, utan också en tänkande och skrivande människa. Förbundenheten med skogen är inte stor, den är fundamental. Och för oss som följt Margareta Lindholms författarskap är den välkänd. Skogen handlar just om detta, men denna tidigare roman utspelar sig 15 år längre fram i tiden, när Maria och Bror nått pensionsstrecket och kyrkan ska sälja skogen. Nu får vi backa och uppleva den tidigare revan i skogslivet, skiftet när mor och far är borta men Bror kommer hem.
När Syskonen börjar är nämligen Maria ensam. Bror är på mentalsjukhus. Men redan tidigt kommer förändringen: Sjukhuset ska stänga. Kan Bror flytta hem?
Maria säger inte mycket, hon accepterar fakta. Bror kommer hem. Men läsaren kan ana systerns oro. Vad ska hon göra om han blir psykotisk? Maria använder inte det ordet, men i minnesbilderna om hur brodern började förändras, höra röster och tala om rymdvarelser i en annan reva i det trygga skogslivet ser man hur de tidigare oskiljaktiga tvillingarna splittras när den ene går in i en alternativ verklighet. De som tidigare alltid talat på samma frekvens, med Brors eget uttryck. Eller talat rövarspråket, för att plocka upp Marias minne.
Nu är jag ordrik. Boken låter inte så. Maria går i skogen. Hon noterar allt som ska skötas. Hon hör till. Och långsamt får hon Bror att ta steget in i skogslivet igen. Han har inte hennes kapacitet, men det är som om han sakta vaknar.
Så läser jag boken också som ett ordlöst uppror mot den inlåsta och medicinfokuserade psykvården, en inlaga om betydelsen av att finna nyckeln till en persons tankar och känslor för att locka den tillbaka. Den inlagan är inte skriven i argumenterande text. Den skrivs inte någon på näsan. Men om man vandrar med in i texten, in i skogslivet, om man känner doften av bark och trä, lyssnar till motorsågens buller och kvällens tystnad, då finner man en plädering för ett annat förhållningssätt. Det rör sig sakta under ytan, någonstans i mossan eller rävens fotspår. I romanens återhållna språk.
Brors verkliga handlingskraft kommer dock i dagen först när rollerna blir omvända och Maria blir sjuk. Då lägger han av det sista lagret av patientkläderna.
Margareta Lindholms prosa är enastående. I bägge betydelserna: Dels vacker, betydelsetät, dels säregen och unik.
Vetskapen om att hon bär med sig både erfarenheten av att leva i Kynnefjälls skogar och av att ha kämpat med afasi är inte nödvändig för att se det, men den skapar också ett slags tyngd, en särskild botten åt en liten lätt bok som väger tungt. I positiv bemärkelse.