Mattias Klum lever sin barndomsdröm
Mattias A. Klums fotointresse kom tidigt och redan från början var det naturens motivvärld som lockade. I dag har han hela världen som arbetsfält och ofta handlar bilderna om relationen mellan människa och natur. På fredag fyller han 55 år.
En dag någonstans i mitten av 1980-talet fick en gymnasierektor i Stockholm besök av en elev med ett speciellt ärende. Pojken meddelade att han tyvärr tänkte sluta efter bara några terminer eftersom han ville hänge sig åt sin passion, att fotografera, och satsa på det som yrke.
Rektorn kom ihåg pojken från ett reportage han läst om en ung fotograf som ”hellre spanade efter ugglor än läste matte” eller hur rubriken nu löd.
– Det var en vänlig man, rektorn, och han såg mitt driv. Han sa: ”Vet du vad. Om du känner detta så starkt i ditt hjärta så gör det. Hoppa av och satsa på din passion.” Han var en av få som trodde på mig då, berättar Mattias A. Klum nästan 40 år senare.
I dag är han en fotograf med världsrykte efter ett stort antal böcker, filmer, utställningar och bildreportage med framför allt natur och miljö som huvudtema. Sedan sex år samarbetar han med sin fru Iris Alexandrov Klum som är konstnär.
Naturen har alltid utövat en stor dragningskraft och redan som barn gjorde han miniexpeditioner i vildmarken runt sommarstället utanför Ludvika. Han fyllde pappans gamla kamera med film och gav sig ut på jakt efter storlommar, harar, skogsödlor och andra motiv.
– På utedasset hade vi fullt med gamla tidskrifter som National Geographic och Time med fantastiska bildreportage. Jag ville också ta sådana bilder men de jag kom hem med såg ju inte ut så, det blev mest skräp till en början. Det var under den analoga tiden så det behövde bli rätt från början, och det var lärorikt.
Föräldrarna oroade sig för vart sonens fotointresse skulle leda honom. De var akademiker och tyckte att man först skulle utbilda sig och få en stadig grund att stå på. Sedan kunde man välja lite friare. Men Mattias bestämde sig tidigt och drog till och med in en egen telefonledning till sitt rum i lägenheten i Uppsala. Med den skulle han sköta sina jobbkontakter.
De första åren fotade han framför allt djur och natur. Men 1990 kom en vändpunkt. Ett fotouppdrag i Nigeria fick honom att inse hur kraftfull människans påverkan på ekosystemen är.
– Jag kunde inte längre bortse från det. Så jag började infoga människan i mina berättelser och därmed kom det att handla mycket
mera om miljö och klimatfrågor i mitt bildskapande.
1997 blev han publicerad i National Geographic Magazine och han har haft ett stort antal bilder och artiklar där sedan dess, även förstasidesbilder. De många uppdragen har tagit honom runt hela världen. Det var inte alltid lätt att förena med att vara småbarnspappa, men det gick.
– Mina barn fick följa med på resor från att de var nyfödda, det var enda sättet att träffa dem. Jag var ju borta upp till åtta månader per år. Einar fick följa med till Antarktis, det var där han lärde sig gå. Ansgar lärde sig gå i Panamas regnskogar.
Ibland känner han skuld för tiden han har varit borta. Då är det skönt att höra från båda pojkarna, som i dag är 18 och 21 år, att de tycker sig ha haft en fantastisk uppväxt och att han inte alls ska ha dåligt samvete.
Numera ingår hustrun Iris och hennes två barn sedan tidigare i familjen. Livet är fortfarande ett pussel men det underlättas något av att både Mattias och Iris oftast arbetar med samma projekt, i det de benämner som sin konstnärsduo.
– Vi skapar projekt som handlar om relationen människa och natur, där det inte sällan är storskaliga installationer och upplevelser som är grund för berättandet. Hon är konstnär och jag har min bakgrund med mitt bildspråk och berättande, så vi berikar varandra från våra olika håll.
Kan du känna att du har kvar samma driv som när du var ung?
– Då var jag helt besatt av att vara ute och fotografera och komma hem med känslan jag haft. Det tycker jag fortfarande är fantastiskt. Sedan har jag blivit lite mera realistisk med åren när det gäller vilka projekt som är möjliga och vad som krävs för att genomföra dem.
"På utedasset hade vi fullt med gamla tidskrifter som National Geographic och Time med fantastiska bildreportage.