Den rys­ke för­fat­ta­ren Dmitrij Gluchov­skij gjor­de suc­cé på nä­tet med ”Metro 2033”, en dysto­pi över ett Ryss­land ef­ter apo­ka­lyp­sen. I en in­ter­vju med SvD be­rät­tar han om sin nya ro­man ”Futu­re”, och var­för mör­ka ide­o­lo­gi­er vin­ner mark. –För mig kom det som

Svenska Dagbladet - - UNDER STRECKET -

Den rys­ke för­fat­ta­ren Dmitrij Gluchov­skij dök upp som ett in­ter­net­fe­no­men kring mil­len­ni­e­skif­tet. På sin blogg bör­ja­de han ka­pi­tel för ka­pi­tel pub­li­ce­ra en be­rät­tel­se om ett posta­po­ka­lyp­tiskt Moskva, in­spi­re­rad av si­na eg­na re­sor ge­nom sta­dens enor­ma tun­nel­ba­ne­sy­stem. Ro­ma­nen ”2033” spreds på sam­ma sätt som sa­miz­dat­lit­te­ra­tu­ren un­der kom­mu­nist­ti­den: från lä­sa­re till lä­sa­re, bort­om de sto­ra för­la­gen. In­nan boken ens hun­nit kom­ma i tryck ha­de den över två mil­jo­ner lä­sa­re.

Ef­ter de­but­ro­ma­nen till­bring­a­de Gluchov­skij en tid som jour­na­list för Eu­roNews och Rus­sia To­day in­nan han åter­gick till för­fat­tar­ska­pet på hel­tid. Hit­tills har han gett ut fy­ra ro­ma­ner, varav den se­nas­te, ”Futu­re”, ny­li­gen kom­mit på svens­ka.

Vi träf­fas på för­la­get Er­satz kon­tor på Ös­ter­malm. Dmitrij Gluchokvskij är helt klädd i svart, han ta­lar med en brit­tisk­k­ling­an­de eng­els­ka, fär­gad av ti­den han till­bring­a­de som ny­hets­re­por­ter i Stor­bri­tan­ni­en. Lik­som de­bu­ten är ”Futu­re” en dysto­pi, men den här gång­en är sce­nen ett över­be­fol­kat Eu­ro­pa i en fram­tid då män­ni­skan lyc­kats över­vin­na dö­den.

Jag fö­re­stäl­ler mig att sam­ta­let ska ta sitt ur­sprung i po­li­ti­ken – så po­pu­lärt den här hös­ten – men i stäl­let kom­mer vi ge­nast in på frå­gan om vad det in­ne­bär att bli för­äl­der. Idén till den nya ro­ma­nen, sä­ger Dmitrij Gluchov­skij, kom när han som tju­go­å­rig stu­dent i Is­ra­el ställ­des in­för frå­gan om att bil­da fa­milj.

–Det var all­de­les för ti­digt, och det skräm­de mig. Jag var in­te re­do att skri­va ro­ma­nen då, ef­tersom vi in­te fick nå­got barn och jag in­te för­stod vad det in­ne­bar att by­ta ut sitt liv för nå­gon an­nan, att ge upp sin egen ung­dom för att ta hand om ett an­nat liv. Så jag bar med mig tan­ken i tio år tills min fru blev gra­vid, och jag bör­ja­de få de käns­lor som hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren i boken har.

Lik­som den hyl­la­de ”2033” be­skri­ver han sin nya ro­man som mer av ett so­ci­alt por­trätt än en sci­ence fic­tion­be­rät­tel­se. Bo­kens jag­per­son le­ver i ett Eu­ro­pa där dö­den har av­skaf­fats och män­ni­skor­na pressats in i gi­gan­tis­ka skyskra­por, med ar­ti­fi­ci­el­la ut­om­hus­mil­jö­er i stäl­let för föns­ter. Den evi­ga ung­do­men till­kom­mer eu­ro­pé­er­na med ett en­da för­be­håll: om de väl­jer att skaf­fa barn mås­te de i ut­byte ge upp sin odöd­lig­het.

Om­sla­get till ”Futu­re” fö­re­stäl­ler en Apol­lon­mask, likt de som be­rät­tel­sens odöd­li­ga ge­stal­ter bär.

– Den störs­ta skill­na­den mel­lan de olym­pis­ka gu­dar­na och oss är odöd­lig­he­ten. De lik­na­de män­ni­skor till ut­se­en­det, men de lev­de för evigt. Det finns in­di­ka­tio­ner på att vi un­der vår livs­tid kom­mer att kun­na flyt­ta fram åld­ran­det fle­ra de­cen­ni­er, och det är möj­ligt att vår ge­ne­ra­tion kom­mer va­ra den sista som dör. Jag för­sö­ker un­der­sö­ka hur av­skaf­fan­det av dö­den kom­mer att för­änd­ra oss, sä­ger Dmitrij Gluchov­skij.

Det är in­tres­sant att du skrev boken fö­re flyk­ting­kri­sen. En del av ro­ma­nens re­to­rik känns igen från vår tid, som att Eu­ro­pa ba­ra kan rym­ma ett visst an­tal män­ni­skor.

–Ja, jag är för in­ter­na­tio­nellt sam­ar­be­te, och där­för blev det en in­tres­sant pro­gnos. I boken tving­as män­ni­skor väl­ja mel­lan barn och evigt liv, och näs­tan al­la väl­jer det se­na­re al­ter­na­ti­vet. Det är en tan­ke som är väl­digt in­spi­re­rad av da­gens Eu­ro­pa, där man fö­re­drar att för­bli fri från an­svar så länge som möj­ligt, och ung­do­mens tid he­la ti­den flyt­tas fram­åt.

Hans eg­na min­nen från barn­do­men är fär­ga­de av Sov­je­te­rans her­me­tiskt för­slut­na na­tio­nal­dyr­kan. Dmitrij Gluchov­skij vi­sa­de ti­digt sin skri­var­ta­lang – vid tre års ål­der skrev han sin förs­ta skön­lit­te­rä­ra be­rät­tel­se och vid sex års ål­der skrev han en po­li­tisk krönika om hur Le­nins re­vo­lu­tion skul­le spri­das över värl­den. Han val­des till ok­to­ber­poj­ke, fick bä­ra en bild av Le­nin på sitt bröst och gick med i Sov­je­tu­ni­o­nens unga pi­on­jä­rer. Att im­pe­ri­et plöts­ligt föll sam­man när han var i tolvårs­ål­dern kom, lik­som för he­la lan­det, som en chock.

–Det som skul­le va­ra ett evigt ri­ke gick upp i rök från en dag till en an­nan. Den po­li­tis­ka struk­tu­ren kol­lap­sa­de, den hi­sto­ris­ka vi­sio­nen, det hög­re syf­tet, kom­mu­nis­mens idé om jäm­lik­het: all­ting kol­lap­sa­de. Fol­ket vak­na­de upp i ett sy­stem i sön­der­fall. Det såg ut som PROFIL I Moskva 1979. Gift. Har en dot­ter och en son.

Ar­be­ta­de som jour­na­list för ny­hetska­na­len Eu­roNews mel­lan 2002 och 2005, har även ar­be­tat för den rys­ka tv-ka­na­len Rus­sia To­day. De­bu­te­ra­de som ar­ton­å­ring med den nät­pub­li­ce­ra­de ro­ma­nen ”Metro 2033” som blev en stor lä­sar­fram­gång i Ryss­land. Har där­ef­ter skri­vit två upp­föl­ja­re, ”Metro 2034” och ”Metro 2035”. Har även gett ut ro­ma­nen ”Сумерки” (”Skym­ning”) och fle­ra no­vell­sam­ling­ar. ”Futu­re” ges ut på Er­satz/ Coltso för­lag i över­sätt­ning av We­ra Minth.

Om du ser på stat­lig tv i dag får det som vi kal­lar geo­po­li­tis­ka frå­gor be­tyd­ligt mer ut­rym­me än den fal­le­ran­de eko­no­min, det sön­der­fal­lan­de väl­färds­sy­ste­met och skol­sy­ste­met. Allt så­dant ig­no­re­ras. I stäl­let får vi ton­vis av Sy­ri­en, Ukrai­na och hur Ame­ri­ka våld­för sig på värl­den, som ett sätt att dis­tra­he­ra oss från bil­den av vad som verk­li­gen på­går i lan­det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.