Roger Persson: Jag är upprörd över att våren aldrig kommer
GÄSTKRÖNIKA. Roger Persson tar en promenad under en sol som förvisso lyser – men med vårens iskalla frånvaro.
Jag är skakad. Jag är till och med upprörd över att våren aldrig infinner sig. När det här skrivs är det söndag och termometern har med knapp nöd tagit sig upp över nollstrecket. Visserligen skiner solen och på rätt sida om glasrutan ser det helmysigt ut när mina grannar går på promenad. Men för mig, som inte är någon vintermänniska, börjar de hotfulla tankarna smyga sig på. Tänk om det aldrig blir vår igen? Tänk om vi tvingas leva i ett polarlandskap med snö, is och kyla för all framtid?
Det är i och för sig inte första gången jag känner tvivel när det gäller vårens ankomst, men jag tycker det har varit segt i år. I slutet av mars brukar inte bara snödropparna vara framme utan även krokusen brukar göra djärva försök att nå upp över jordskorpan.
I många år har det talats om uppvärmningen av vår atmosfär. Klimathotet har på många håll i världen gått från just hot till bister verklighet. Vi hör och läser om översvämningar som är värre än normalt, om uttorkade sjöar som numera bara finns på vykort och tyfoner som drabbar bland annat USA:s kuster med kraft och ödelägger stora städer. Hittills i år verkar det dock som om vi i Sverige skall gå säkra för överhettning. Jag kanske verkar gnällig, men hoppet är ju som bekant det sista som överger oss människor så jag hoppas fortfarande på sol och värme.
Nu tycker säkert många av er som läser detta att gnällspiken borde lägga av. Det finns ju så mycket man kan göra på vintern. Jo, visst. Men jag har inte riktigt den läggningen. Sport i allmänhet är inte min gren (ursäkta ordvitsen) och särskilt vintersporter känns som om det var en verksamhet som ligger långt från mina intressesfärer. Tacka vet jag en härlig, lång vårpromenad i Stolpaskogen i centrala Täby när koltrastarna överröstar varandra och man har nöjet att möta människor man kanske bara träffar i just skogen.
Om det verkar av den här texten som att jag inte tar klimathotet på allvar så är det fel. Just nu diskuteras om vi verkligen har samvete att sätta oss på flyget till Kanarieholmarna eller Bangkok, dieselskandalen i Tyskland får bilköparna att känna tvivel, och vi känner, med all rätta om ni frågar mig, skuld när vi glömt ta med en kasse hemifrån när vi skall handla och istället köper ytterligare en plastpåse som vi vet till slut kan hamna i havet och brytas ner till skadegörande mikroplast.
Jag rekommenderar därför en långpromenad i vilken skog som helst när våren är kommen och manar till eftertanke om hur vi skall leva för att skona den planet vi lever på och som håller oss flytande i vår stora, stora galax. Jag vill höra koltrasten igen och jag vill att det ska bli vår varje år när snön har smält och vårsolen känns så där extra givmild och varm. Då känns livet lättare att leva.
Tänk om det aldrig blir vår igen? Tänk om vi tvingas leva i ett polarlandskap med snö, is och kyla för all framtid?