Ingrid ser till att pojken inte fryser
Ingrid Wolf ser till att statyn får en ny mössa varje vecka
Små stickade mössor har blivit Ingrid Wolfs nya hobby. Nu hoppas hon att att hon kan göra Täbyborna glada.
På en parkbänk på Esplanaden, som leder från Täby torg till Tibble gymnasium, sitter han, statyn föreställande en liten pojke med ansiktet i händerna. Det ser ut som att han gråter. Uppmärksamma Täbybor har säkert sett hur han det senaste tiden har förändrats. Han har nämligen fått en ny mössa, varje vecka.
– Jag fick syn på honom och så hade jag mössor hemma som jag inte använder, säger Ingrid Wolf.
Det är hon som sedan i februari klätt på den lilla pojken.
– Jag går förbi honom ofta då min man bor på Tibblehemmet. Nu har det blivit lite av en grej som jag gör, säger hon.
Idag är Ingrid Wolf 74 år och bor i Täby kyrkby. Hon berättar att hon hela sitt liv har stickat mycket, som ett sätt att koppla av. Sedan hennes man fick flytta till Tibblehemmet
fanns det mer tid till aktiviteten.
– Jag stickar ett par kvällar i veckan och har flera mössor hemma, vilket är bra eftersom de bara brukar få sitta uppe i en till fyra dagar, sedan är det någon som tagit mössan, det är ett sätt att hålla igång, säger hon.
Man tar honom till sig på något vis.
En flyktingpojke
Bronsfiguren heter ”Gizim och den frusna sjön” och är gjord av konstnären Knutte Wester. Statyn, som är i naturlig storlek, föreställer pojken Gzim. Han var en 9-årig kosovoalbansk pojke som kom till Sverige 2003. Han fick avslag på sin ansökan om asyl och statyn är en ögonblicksbild från stunden då han berättar om det.
Ingrid Wolf visste själv inte om statyns berättelse. Trots det ville hon ta hand om honom.
– Han ser så ledsen ut, man tar honom till sig på något vis, säger hon.
Mössorna förändras i färg och form. Vid juletid är mössan gjord i grönt och rött garn och när Mitt i Täby är på plats har pojken fått ett stickat munskydd.
– Jag tyckte att det passade i dessa tider.
”Man måste roa sig”
Hon brukar också ta med sin man ut på promenad. Då tittar de alltid till pojken och mössan som sitter på.
– Jag har gjort en AIKmössa, eftersom min man är inbiten AIK:are. Jag har lovat att vi ska gå och titta på den, säger hon.
När jag frågar varför hon gör det så funderar hon en stund.
– Ja du, man måste roa sig. – Jag kommer att fortsätta, det gläder väl alltid någon.
Innan hon går drar hon mössan över pojkens öron.
– Nu har du det bra lilla pojken, tills nästa gång vi ses.