UTFLYKT. Runstenar som konstform rymmer stora egon, sorgearbete – och status
Alla ville ha en snyggare sten än grannen.
Runt om på Mälaröarna står de: Resta stenar, ibland täckta med lavar och med vaga spår av runor.
– Men hade vi sett runstenarna som de såg ut när de restes, då hade vi sett vilka konstverk de verkligen är, säger Kalle Dahlberg.
Han jobbar som runristare och har formgett och huggit många stenar själv. Men i sin runstenspark på Adelsö har han även gjort kopior av gamla och kända runstenar.
Avbildningarna är gjorda från genomarbetade foton på originalen, med färgerna ifyllda, för att illustrera hur de såg ut när de var nya. Bilderna är sedan utskrivna i naturlig storlek och utställda i parken.
En av dem föreställer en bevingad drake med en lång slingrande svans och två ormar i formationer kring den.
– Ser man den här utan färg så är det som att lyfta locket på en kastrull med kokande spagetti. Ett enda virrvarr, säger Kalle.
Stenen är gjord omkring år 1090 av konstnären Erik, och är en av bara sju som föreställer just bevingade drakar.
Men det är inte alltid runstenarna har fokus på motiven. Ibland är det skriften i sig som är central.
En sådan sten står som kopia i runstensparken. Den restes till minne av en av alla dem som dog i det vikingatåg som leddes av Ingvar den vittfarne ner till Kaspiska havet, någon gång mellan 1036 och 1041.
På stenen finns bara en enkel orm, men en desto mer gripande text.
”Örnföda i öster”
”De foro manligen, fjärran efter guld, och österut, gav örnen föda”, lyder några av runorna runt stenen.
– Örnens föda, det är troligen liken de lämnade efter sig, säger Kalle.
– Den var en enorm sorg i Mälardalen efter den resan. Och då började runstenar resas, kollektivt, för att vittna om den stora saknaden.
Runstenar blev sedan allt vanligare.
– Och folk då var som folk är nu: Alla ville ha en snyggare sten än grannen.
Och så blev stenarna till konstverk, med komplicerade formationer av drakar och ormar som flätades runt varandra. Men de var inte bara en sorts flådig grindstolpe.
– Det var ett arvsdokument, berättar Kalle. Runorna berättar om vem som ärvt gården efter vem. Det skulle vara hugget i sten, bokstavligen.
Hans eget arbete med slägga, mejsel och borste har tagit honom nära stenarna och gett honom en förståelse för hur de forna mästarna tänkt när de formgett sina alster. Han kan se hur de ibland har gjort misstag eller tagit genvägar för att flätningen ska bli rätt.
Konstnärsegon
Och ibland syns konstnärens stora ego tydligt i stenen.
– I Eriks sten syns det hur han har jobbat för att se till att hans namn skulle hamna i mitten av stenen. Signerat och klart! Där skulle det inte råda någon tvekan om vem som var ristaren, säger Kalle.