Sen när har en lång kö stoppat oss?
På valnatten rullade det in vagnhjulsstora pizzor på redaktionen. Vi har försökt äta upp dem sedan dess.
MÄTT.
Isöndags när vi gick ut för att rösta handlade mycket av rapporteringen om att det var problem med långa köer utanför vallokalerna. Det fick mig att undra en grej:
När fick vi problem med att köa?
Jag har alltid trott att det är något vi är bra på i det här landet. Att vi till och med älskar att köa och söker upp ställen där vi kan stå i led bakom varandra. Vår kärlek till ledet har satt oss på världskartan.
Bevis för den tesen: På Arlanda i somras hörde jag talas om att folk mer eller minde spontant ställde sig bakom varandra i långa rader. Ingen visste varför. Men de liksom sögs dit, som av en magnet.
Att få vara med och bestämma hur landet ska styras, det om något är väl värt att köa för?
Men i det här valet har allting ställts på sin ända, då en allmän lathet verkar ha ersatt den stolthet vi en gång kände. Bevis för den tesen: Folk lät bli att rösta för att det var för långa köer till vallokalerna. Att det tog för lång tid att ta sig fram till båset. Då struntade man hellre i det. Valarbetarnas insatser till trots: folk tyckte det var ”förjävligt” och ”under all kritik”.
Till dem som gav upp vill jag säga. Herregud vad bortskämda ni är!
Det är klart att man kan ha ont i höften, bråttom hem till spagettin och köttfärssåsen eller så. Men om det utan vidare köas sex timmar för biljetter till Metallica – om inte möjligheten att få lägga sin röst är värt lite tid, så vet jag inte vad. Och det är ju inga 13 timmar som i vissa stater i USA det handlar om.
I vårt land är det val en gång vart fjärde år. Att få vara med och bestämma hur landet ska styras, det om något är väl värt att köa för?