Här skulle barnen formas till goda kristna arbetare
BARNHEM. Aga, pennalism och gudstro i Kristinebergs slott på Kungsholmen Visste du att
Kristinebergs slott var ett barnhem under många år? Här skulle barn fostras till goda kristna arbetare, men tillvaron var inte alltid gudalik.
STOCKHOLM
Känslan av att inte vara accepterad som individ känner man än i dag.
Om du var ett barn mellan 6 och 10 år, född inom äktenskap, men som blivit av med en förälder eller hade vårdnadshavare som inte längre klarade av att försörja dig – då kunde du hamna på Frimurarebarnhuset i Kristinebergs slott. I historieskatten Stockholmskällan kan man läsa om barnhemmet som först låg på Östermalm, men som på 1860-talet flyttade till Kristineberg.
En av pojkarna som bodde där var Sven Pettersson, född 1901 på Södermalm. Hans livsöde finns att läsa om i Förlaget Stockholmias bok ”Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor : minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916”.
När Sven var fem år dog pappan i tuberkulos på S:t Görans sjukhus. Pappans sista önskan var att yngste sonen skulle komma till Kristineberg där barnen skulle fostras till goda kristna arbetare.
”Pojkarna fick lära sig skomakeri eller snickeri, medan flickorna skulle läras upp till ’dugliga tjänarinnor’”, skriver Rebecka Lennartsson i förordet till boken.
Sova med vaxduk
Skolgången var enligt Sven till minst 50 procent kyrka, psalmverser, Luthers katekes och syndabekännelsen.
”Den första skoltiden klarades av fröknarna, som förmodligen hade lärarkompetens. Sedan blev det Kungsholms folkskola, som var ny då”, skriver Sven.
Det fanns en snickarverkstad och skomakare där pojkarna lärde sig hantverk. Men Sven vittnar också om pennalism, aga och frihetsstraff. Hela tiden under uppsyn av ordningsmannen ”Klumpen”.
För sängvätarna, eller ”pissluntorna” som de kallades var det extra tufft. De fick sova med vaxdukar under sig.
”När man vaknade var olyckan redan skedd, men hellre än att varsko låg man kvar i den våta soppan till morgonen, man borde ju alltid skämmas hette det. Många gånger blev det kallt och ruggigt i slafen”.
Barnen fick besöka sina föräldrahem fyra gånger om året: Annandag jul, påsk, pingst och en gång i augusti. Uppfostringsmetoderna var reaktionära med kroppsaga, i flesta fall utan vittnen, skriver Sven.
”Man var alltid rädd och ängslig, åtminstone som liten, på grund av pennalism och översitteri från äldre kamrater. Dessutom var samvetet aldrig rent, fast man inte hade några skuldkänslor.”
När besökare kom dit brukade Sven lukta på besökarens upphängda ytterkläder som doftade av matos.
”Man önskade sig själv i deras kläder, de som fick komma utanför de förhatliga grindstolparna och knalla kors och tvärs i den stora staden utan att fråga om lov.”
Inte accepterad
Hur tiden på barnhemmet påverkade pojkarna och flickorna måste vara upp till var och en, skriver Sven.
”För egen del tycker jag mindrevärdet har påverkat hela mitt vuxna liv, med början på Krillan där man bara var ett nummer, vilket knappast stärker självförtroendet. Denna känsla av att inte vara accepterad som individ känner man än i dag.”
1930 flyttade Frimurarebarnhuset från Kristineberg till Blackeberg. Sven Pettersson avled 1988.