Vi hackar på varandra som hönor i bur
Att trängas i rusningen i citykärnan kan innebära att man hamnar i samma spår som någon annan, och blir tvungen att stanna upp. Förr ledde detta oftast till ett varmt leende och ett ”ursäkta”, i dag ser jag mestadels sura miner överallt.
Gud nåde dig om du försenar någon med ett par sekunder genom att råka hamna i deras färdväg och kanske till och med råkar nudda dem.
Leendena har bytts ut mot arga miner och ett ordlöst stirrande med blickar som kan döda.
Ja undantag finns givetvis, det gör det alltid. Men jag kan inte låta bli att notera den ökande irritationen och låga toleranströskeln.
Det är som om folk hela tiden är på helspänn och bara behöver en försening på ett par sekunder för att de ska skicka arga blickar.
Hönor börjar hacka på varandra om buren är för liten. Börjar vår livsrum bli lite väl överbefolkad nu?