Reflexer kommer med åldersnoja
SNÖGLÄDJE. Det var kanske inte jättekul att ta sig till jobbet i måndags – men åh så fint Stockholm är inbäddat i ett vitt täcke.
Redaktör
Dhär års, när mörkret sänker sig, temperaturen sjunker och snön faller, som insikten infinner sig. Jag har blivit gammal. Inte på pappret kanske, men i vardagen. Det var inte många år sedan jag genomled vintrarna i tunna tygskor och skippade mössan. Långkalsonger var inte ens att tänka på eftersom de tajta jeansen jag bar knappt rymde mig själv.
et är så
nu för tiden. Det blir extra varma sockor i de fotriktiga vinterskorna, och hittar jag en tröja jag gillar har jag inga problem att köpa två likadana – det är ju en så skön modell!
Det är som att jag blivit en farbror.
Tydligast märks åldrandet genom mitt vurmande för reflexer. Alla som någon gång kört bil vet hur hopplöst det är att navigera bland alla svartklädda, reflexlösa människor där ute i vintertrafiken.
Annat är det
Jag är tydligen ingen farbror ändå.
Alltså drar jag numera på mig reflexer när det är mörkt, och försöker få fler i min omgivning att göra samma sak. Jag önskar att det var av omtanke om mina nära och kära. Men egentligen handlar det om att jag känner mig lite töntig när jag går där med fyra reflexer som skiner i mörkret. Det har trist nog inte blivit på modet med reflexer i år heller.
Men sedan händer det, inne på en sunkbar. Jag hejar på mannen i baren och är på väg in bland borden för att hitta mitt sällskap, när han stoppar mig.
– Kan du visa leg?
Jag är tydligen ingen farbror ändå, tänker jag och skiner upp. Precis som mina reflexer.