Samma rasister då som nu

För drygt 30 år sedan – långt innan Sverige hade fått ett politiskt parti med rasistiska rötter – blev jag och min familj mordhotad av rasister. Orsaken var att jag var ordförande i föräldragruppen som organiserade en skolstrejk i Rinkeby för att våra barn skulle ha möjlighet till skolundervisning i och på sitt modersmål finska.

Många anonyma brevskrivare hotade döda mig om jag inte flyttade tillbaka till Finland. Ett av hoten ledde till polisskydd för mina barn och min hustru, eftersom brevskrivaren hotade ta livet av min familj under tiden jag satt i ett förannonserat strejkmöte.

Det var inte direkt trevligt för mig och ännu mindre trevligt för min hustru att ta emot dessa dödshot. Men samtidigt var det lärorikt – det blev tidigt klart för mig att i det svenska samhällets utkanter, i något slags utanförskap, levde en grupp människor som inte bara var intoleranta utan helt enkelt aggressiva rasister.

För mig har Sverigedemokraternas framgångar alltså inte kommit som någon överraskning. Det är en naturlig följd av att människor som hotade döda mig och mina barn inte hade någon politisk hemvist.

Denna personliga historia kom jag att tänka på, eftersom jag behöver be om ursäkt till riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD). I en krönika i förra numret av tidningen påstod vi att Björn Söder har blivit dömd för flera brott, vilket inte är sant. Då är jag som ansvarig utgivare skyldig en ursäkt, det är totalt oförsvarbart att publicera sådana felaktigheter.

Samtidigt önskar jag att jag som privatperson hade möjlighet att kräva en ursäkt av de rasister som hotade ta livet av mina barn för drygt 30 år sedan. Kanske skulle det då gå att förlåta och glömma – som Björn Söder har möjlighet att göra nu.