Finns det något lustfullt i att grisa ner?

Häromdagen gick jag efter en promenad i blötsnö direkt in på företagshotellets gemensamma toalett. När besöket var avklarat insåg jag vilka spår, från kängorna, jag var på väg att lämna efter mig. ”Så pinsamt”, var enda tanken och med ett knippe pappershanddukar i näven hukade jag mig och backade ut samtidigt som pappershanddukarna fick svepa utmed golvkaklet.

Nej, jag tillhör nog inte de som är extremt duktiga, knappt ens speciellt noga på städområdet. Men. Är det inte obegripligt att vi kan låta pappershandduken hamna på golvet, nedanför papperskorgen, när vi lämnar toaletten.

Och är det inte fullständigt vansinnigt att låsa upp återvinningsstationen, kliva in och släppa soppåsen direkt innanför dörren – trots att det finns en lång rad av gigantiska gröna vagnar som är ämnade för olika avfall?

Finns det kanske något lustfyllt och spännande i att grisa när ingen ser?

I somras skrev jag om problemen med gäss på grönområden i anslutning till sjön Norrviken. Gässen hade inte varit ett lika stort problem om vi inte struntat i att lämna kvar våra picknick-rester.

Jag besökte även Städa Sveriges 30-årsjubileum i fjol. Sveriges 44 specialidrottsförbund har under dessa 30 år plockat upp 45 miljoner kilo skräp i vår natur. 45 miljoner kilo!

Visst känns det som en vikt du och jag kan minska i framtiden.