”Där kapital är frihet finns inget rum för svaghet”
Arbetslinjen innebär att alla som kan ska jobba, men är alla verkligen lika välkomna i arbetslivet, i samhällslivet eller ens i sällskapslivet? Var och en som blivit mobbad och utfryst vet att det inte är så. Inflationsbekämpningen kräver viss arbetslöshet, men det är ytterst kollektiva normer som avgör vilka som först mister jobbet och sen har svårast att få ett nytt.
Det är de personer Arbetsförmedlingen förr såg som oplacerbara, som man gav upp om och lät förtidspensionera. En del skulle idag kanske ha fått en bokstavsdiagnos, andra var kanske bara sådana som fungerade dåligt i grupp eller i hierarkier, personer utan social kompetens.
Den arbetande majoriteten upprördes såklart när skattemedel försörjde till synes fullt friska personer, en missunnsamhet som blev grund för den populistiska arbetslinjen. De ”oplacerbara” trollades bort och blev istället till lata lösdrivare och simulanter, vars högsta önskan antogs vara att leva på andra.
Märkligt nog upprörs nu samma majoritet när Försäkringskassan tillskriver döende cancerpatienter arbetsförmåga och sänder tillbaks dem till arbetsmarknaden. Med tanke på att samtliga riksdagspartier förordar den arbetslinje som orsakat detta institutionaliserade vanvett så antar jag att den speglar folkviljan, men har man röstat för nådlöshet så ska man inte förvänta sig barmhärtighet!
All gemenskap är exklusiv, med uttalade och outtalade normer som gör att alla inte kan eller får vara med. Därför bygger en sann demokrati inte på kollektiv rätt, utan på individuell rätt och individuellt oberoende. Det är liberala värden, så varför driver våra ”liberala” partier inte frågan om villkorslös basinkomst/medborgarlön? Där kapital är frihet – där medborgarrätt heter pengar – finns inget rum för svaghet, för de onödiga, oönskade och oälskade.