Slu­tet för fy­ra små rät­ter?

Bland fri­te­ra­de ba­na­ner, bil­lig bärs och bam­bus­kott: den klas­sis­ka ki­na­kro­gen är på väg att bli utrot­nings­ho­tad.

Tidningen Farsta / Sköndal - - Stockholms Helg - Text: Christof­fer Röst­lund Jons­son

Kun­der­na kän­ner sig hem­ma här och man blir som kom­pi­sar. De vill in­te att vi ska änd­ra nå­got.

In­nan­för tul­lar­na är den gam­le ki­ne­sen en ut­dö­en­de art. På re­la­tivt kort tid har Ös­ter­malm för­lo­rat Wing Shing och Cra­ne, me­dan Sö­der tap­pat Flo­wer Ci­ty och Ming Gar­den.

De har köpts upp, lagts ner, och bli­vit fins­ka tacos, dy­ra­re svensk kvar­terskrog, och gi­gan­tisk snabb­matsked­ja. Ge­ne­ra­tions­skif­tet är i fullt fräs, och 08:an har bli­vit för fin i kan­ten för fri­te­ra­de rä­kor, bil­lig starköl och sötsur sås.

Men, om de för­svin­ner helt, är det då ens nå­got att sör­ja? Nja, tvek­samt, sä­ger Tom­my Chau.

I 40 år drev hans pap­pa Ming Gar­den i en jät­te­lo­kal med dröm­lä­ge mitt på Med­bor­gar­plat­sen. För­ra som­ma­ren stäng­de de. Pap­pan fyllde pen­sion och re­stau­rang­en blev 40 år, så taj­ming­en att säl­ja till Max var per­fekt.

– Det är san­no­likt att de gam­la ki­na­kro­gar­na för­svin­ner helt. Ming Gar­den var en av de förs­ta i Sve­ri­ge, då var det nytt och ex­o­tiskt. Men de loc­kar in­te läng­re. Att stan är väl­digt trend­käns­lig spe­lar såklart roll, sä­ger Tom­my.

Han och sys­ko­nen pra­ta­de om att ta över ef­ter farsan, men i slutän­dan vil­le de al­la ”kö­ra sitt eget ra­ce”. Själv är han ut­bil­dad stats­ve­ta­re.

In­te ba­ra ägar­na ut­an även kli­en­te­let är till åren. Visst, yng­re loc­kas ock­så – of­ta gäl­ler läg­re pris­klass med mål­tid och dryck kring 200-lap­pen. Stom­men på de här stäl­le­na är dock det gam­la gar­det.

– Vå­ra stam­mi­sar ha­de gått dit i 40 år. Den ge­ne­ra­tio­nen går bort så det på­ver­kar ock­så. Vår per­so­nal som job­bat där i al­la år blev bjud­na på många be­grav­ning­ar.

Den klas­sis­ka ki­neskro­gen ska ha en för­svens­kad me­ny: fy­ra små rät­ter, och se­dan fri­te­rad ba­nan med glass till ef­ter­rätt. Mat du in­te hit­tar nå­gon­stans i Ki­na.

– När ki­na­kro­gar­na kom till Sve­ri­ge på 70-ta­let fanns knappt nå­got an­nat än svensk mat här. Då fyllde vi ett tom­rum som in­te finns läng­re ef­tersom vi nu har mat från värl­dens al­la hörn. Så jag vet in­te om man ska sör­ja att de för­svin­ner. Allt har sin tid, även om jag är väl­digt stolt över att min pap­pa ha­de Ming Gar­den så länge. Och man mås­te blic­ka fram­åt, fi­lo­so­fe­rar Tom­my, och läg­ger till:

– Om and­ra ki­na­kro­gar lyc­kas an­pas­sa sig till ti­dens tem­po och över­le­va så öns­kar jag dem al­la lyc­ka till.

Någ­ra som väg­rar an­pass­ning och kör på som om det är 70-tal är Ming Pa­la­ce. I fy­ra de­cen­ni­er har re­stau­rang­en le­gat stor och oför­änd­rad bred­vid Horns­ga­tan. I en­trén sim­mar ko­i­fis­kar, in­red­ning­en går i mur­rigt grönt, och imi­ta­tions­läd­ret på me­ny­er­na är dovt brun.

Strax ef­ter lunch­tid är där en hand­full grå­na­de gäs­ter som läm­nat yr­kes­li­vets klock­sla­ve­ri bakom sig. Solkla­ra stam­mi­sar.

– Kun­der­na kän­ner sig hem­ma här och man blir som kom­pi­sar. De vill in­te att vi ska änd­ra nå­got. Där­för be­hål­ler vi ma­ten, sti­len, allt, pre­cis som det all­tid va­rit, sä­ger den glad­lyn­te de­lä­ga­ren Yan Zhen Lin.

Hon har ar­be­tat här i 12 år, äls­kar det och är ute bland bor­den var­je dag. Hen­nes son i 20-års­ål­dern hjäl­per till när det be­hövs – ibland job­bar so­nen istäl­let för hen­ne, när han tyc­ker att hon bor­de vi­la.

– I Stock­holm kanske folk nu vill ha nya, mer po­pu­lä­ra stäl­len. Utsla­get på al­la år så går det än­då bra för oss, vi kla­rar oss. Det jäm­nar ut sig. ”Jag ska ock­så bli re­stau­rang­ä­ga­re” sä­ger min son fast jag vill att han ska gö­ra nå­got an­nat. Det här är för stres­sigt. Även om jag hop­pas att jag kan kla­rar av att va­ra här till pen­sio­nen, ut­bris­ter hon, och för­kla­rar att hon in­te alls vill säl­ja.

Stor­säl­ja­ren på Ming Pa­la­ce är gi­vet­vis just fy­ra små rät­ter. Allt­så rä­kor, fläsk­fi­lé, biff och kyck­ling, fri­te­rat och ser­ve­rat med cham­pin­jo­ner, bam­bus­kott, cur­ry och sötsur sås. Svår­be­ställd i Pe­king, men här på Ma­ri­a­tor­get är den tid­löst po­pu­lär. På hel­ger­na in­går även den där ult­ra­s­vens­ka fri­te­ra­de ba­na­nen med glass i prislap­pen på 138 kro­nor.

– Den skul­le vi ald­rig ta bort. Vi har ock­så tra­di­tio­nel­la ki­ne­sis­ka rät­ter och folk är mer vil­li­ga att prö­va nu än förr.

Yan Zhen Lin ski­ner upp. En ef­ter­läng­tad stam­mis har satt sig vid ett bord. Yan Zhen Lin ro­par in­struk­tio­ner på ki­ne­sis­ka till en av ser­vi­tö­rer­na, och för­kla­rar på svens­ka: ”Åh, jag såg att de in­te bo­kat nå­got i vec­kan för hen­nes fö­del­se­dag så jag und­ra­de om nå­got var fel. Men nu är hon här!”.

Sö­der­bon Dai­sy von Schoultz, 14, har kom­mit till Ming Pa­la­ce för att fi­ra sin be­mär­kel­se­dag, pre­cis som hon gjort se­dan hon var sex år. Just idag har mam­ma och pap­pa fått för­hin­der, så istäl­let för det sed­van­li­ga stor­bor­det i hör­net blir det ett bord för två med kom­pi­sen Ni­amh Mad­den.

– Vi har all­tid gått hit liksom, det är fett my­sigt. Och de är så trev­li­ga. Jag be­stäl­ler all­tid fy­ra små rät­ter. Var­för? Det är så gott ba­ra, mas­sa blan­da­de fri­te­ra­de gre­jer, sä­ger Dai­sy von Schoultz sam­ti­digt som hen­nes tra­di­tions­en­li­ga ef­ter­rätt bärs in: en fri­te­rad ba­nan, da­gen till ära med ett brin­nan­de tom­te­bloss i.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.