Fo­to­gra­fens val: Bäs­ta bil­der­na från 2018

Vår fo­to­graf Sacharias Källdén träf­far mas­sor av spän­nan­de stock­hol­ma­re var­je vec­ka. Här är sex mö­ten som gjort ex­tra stort in­tryck un­der året.

Tidningen Hammarby / Skarpnäck - - SIDAN 1 - Text & foto: Sacharias Källdén

Stolt­het

Vil­ken här­lig ef­ter­mid­dag! Gub­bängs­fäl­tet, sol och ett 50tal gla­da ung­do­mar. De sit­ter ut­sprid­da och snac­kar på fil­tar, spe­lar kubb och en stor mängd står ex­al­te­ra­de i en ring med mu­sik på högs­ta vo­lym och le­ker nå­gon form av he­la ha­vet stor­mar ut­an sto­lar. Jag fylls av de­ras gläd­je och blir gans­ka snart bom­bar­de­rad av al­la som vill va­ra med på bild.

En efter en står de som i kö för att få sitt por­trätt ta­get och sä­ga någ­ra ord om Him­mel & Pann­ka­ka – stans en­da fri­tids för per­so­ner med funk­tions­va­ri­a­tio­ner.

De fles­ta sä­ger att ut­an det här rum­met skul­le de kän­na sig mer en­sam­ma. Jag ser sån stolt­het i de­ras ryg­gar, sån ener­gi i de­ras blic­kar, och går där­i­från med en helt ny ener­gi än när jag kom.

Hem­ma

Det är en trå­kig tors­dags­ef­ter­mid­dag tills vi går in i in­nerstans förs­ta mo­dul­hus för ny­an­län­da som byggts i Tan­to. 16-åri­ga Mou­ner mö­ter upp oss i en­trén. Att bli väl­kom­nad in i folks hem känns för mig som ett pri­vi­le­gi­um. – Kaf­fe? Nä­hä, blir te bra? Mou­ner be­rät­tar att ef­tersom han är den en­da bland de ny­in­flyt­ta­de fa­mil­jer­na som han­te­rar svens­ka språ­ket bra, får han hjäl­pa till myc­ket med blan­ket­ter och tol­ka mö­ten. Wow. En 16-åring som hjäl­per ett helt kvar­ter.

Han tar upp sin mo­bil och vi­sar en film som en släk­ting skic­kat på hur de­ras hus i Sy­ri­en ser ut nu. Grått brå­te i spill­ror. Hans mam­ma kla­rar in­te av att tit­ta. Ett helt livs be­spa­ring­ar för att ska­pa ett hem som se­dan blir för­lo­rat. Än­då finns hop­pet om en ny fram­tid här i Stock­holm. Jag kom­mer all­tid för­und­ras över den styr­kan.

Mam­man

Det är is­kallt på Skogs­kyr­ko­går­den när vi träf­far den här kvin­nan och hen­nes barn­barn. På 60-ta­let föd­de hon sitt barn för ti­digt och det pla­ce­ra­des i ku­vös. Hon får se­dan re­da på te­le­fon att bar­net dött. Sjuk­hu­set frå­gar kort om de ska ta hand om gra­ven och i chock sä­ger hon ja. Det var myc­ket ta­bu kring späd­barns­död på den ti­den.

Tio år se­na­re kol­lar hon själv upp sa­ken och får re­da på att han dog ge­nom sjuk­hu­sets sond­mat­ning och lig­ger i en mass­grav med el­va and­ra be­bi­sar. Det slu­ta­de ty­värr in­te där. Se­dan dess har gra­ven ta­gits bort, ut­an för­kla­ring, två gång­er. Den här mam­man har fått käm­pa.

Det syn­tes i hen­nes ögon. En sorg men ock­så styr­ka, en rå­styr­ka som jag ba­ra tror mam­mor be­sit­ter. I 50 år har hon va­rit den en­da som hål­lit efter gra­ven med blom­mor och om­sorg – och käm­pat för att sitt barn ska få ha en vär­dig min­nes­plats.

Eldsjä­len

Vil­ket mö­te det här var! Fle­ra bo­en­de på Vin­ter­tul­lens in­gångs­bo­en­de på Sö­der­malm hör­de av sig till oss. De tyck­te att man­nen till väns­ter i bil­den, so­ci­al­ar­be­ta­ren Ab­di­wa­hab Jir­de, för­tjä­na­de att hyl­las.

Vi kom­mer till ett rum fyllt av des­sa per­so­ner. En efter en be­rät­tar de hur han hjälpt dem på oli­ka sätt se­dan de flyt­ta­de in. Det är vack­ra ord. Käns­lan i rum­met blir varm, mjuk bo­mull.

När pap­pan till bar­net med sär­skil­da be­hov pra­tar bör­jar Ab­di­wa­hab grå­ta. Jag med.

– Det han gjort för oss går in­te att be­skri­va med ord. Han har hjälpt en blind att gå.

Det är fan­tas­tiskt att i sitt jobb få träf­fa män­ni­skor som al­la på sitt sätt fyl­ler en vik­tig del av sam­häl­let. Det här mö­tet be­rör­de mig ex­tra för det vi­sar att vi kan gö­ra så myc­ket för varand­ra, om vi ba­ra vill.

Sorg

En sorg­lig kväll i Fars­ta. En ung man, i typ sam­ma ål­der som mig, har bli­vit skju­ten på öp­pen ga­ta. Jag har va­rit här många gång­er un­der mi­na tre år som fo­to­graf på tid­ning­en, och träf­fat många fi­na per­so­ner. Det känns där­för ex­tra job­bigt när nå­got sånt här hän­der, i ett om­rå­de man lärt kän­na. Vi när­mar oss plat­sen där det hän­de. Det är tyd­ligt för det lig­ger jät­te­många blom­mor på mar­ken. Tän­da ljus for­mar hans namn i sto­ra ly­san­de bok­stä­ver.

Då ser jag den. En bit bort från blom­ha­vet lig­ger en en­sam bu­kett på as­fal­ten. Jag fylls av en tyngd. Det är så jäv­la sorg­ligt när unga män­ni­skor dör.

Ma­gi

Det finns en spe­ci­ell käns­la här. Aqua­ria, det lil­la och gans­ka obe­sök­ta un­der­vat­tensmu­se­et på Djur­går­den, stäng­er. Stock­holm blir en ma­gisk värld mind­re. Per­son­li­gen äls­kar jag så­na här stäl­len. Kan gå runt i tim­mar. Jag gil­lar hur stingroc­kan Sö­ren vin­kar hej­då. Poj­kens håll­ning sä­ger ock­så nå­got om att växa upp, och ur, de här ma­gis­ka värl­dar­na som om­slu­ter en som barn.

STOLT­HET PÅ FRITIDSGÅRDEN. Douglas Fal­kengren, Jo­nat­han Le­i­no­nen och Joc­ke Pousett. Douglas och Jo­nat­han är dj:s och spe­lar till­sam­mans.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.