Grå­tan­de barn är ock­så stock­hol­ma­re

Tidningen Liljeholmen / Älvsjö - - Hej - HAM­PUS JARNLO Ny­hets­chef

Oj, är du led­sen? Det är tufft att in­te all­tid få som man vill.

Gran­nens ord är vis­ser­li­gen rik­ta­de till min treå­ring som lig­ger och grå­ter i all­de­les för li­te klä­der ut­an­för por­ten – fast be­stämd om att yt­ter­klä­der su­ger. Men gran­nens ord är nog sna­ra­re tänk­ta att be­kräf­ta mig, som ge­nom­svet­tig ef­ter mor­go­nens kamp ko­kar av ils­ka un­der den spe­lat lug­na ytan.

Jag tac­kar med en nick i tyst sam­för­stånd som mar­ke­rar att jag vet att gran­nen ock­så vet vad det in­ne­bär att va­ra för­äl­der till ett grå­tan­de barn. Det har jag näm­li­gen hört många gång­er i vårt ly­hör­da hus.

Och min nick är sam­ti­digt en ur­säkt för att jag vet att gran­nen mer än en gång vak­nat av leds­na barn­skrik från vår lä­gen­het. Natt­skräck, magont, feber, mar­dröm­mar, läng­tan ef­ter mam­ma och pap­pa. Det finns fle­ra skäl till att barn vak­nar och är otröst­li­ga mitt i nat­ten. In­stink­ten hos en nor­mal för­äl­der är all­tid att för­sö­ka ge sitt barn tröst. Det är nog få som tän­ker: ”Äh, låt bar­nen skri­ka så att gran­nar­na ock­så får sma­ka på den tuf­fa de­len av för­äld­ra­li­vet”.

Det­ta är själv­klart för de fles­ta – men in­te al­la. På Sö­der­malm har nu gran­nar till en för­sko­la skic­kat in kla­go­mål för att de blir ”stör­da av hög ljud­ni­vå i form av skrik och gråt från verk­sam­he­tens barn.”

Men då vill jag ba­ra sä­ga det­ta till gran­nar­na: Att för­sö­ka trös­ta ett upp­ri­vet barn krä­ver att man själv be­hål­ler lug­net. Gran­nar som ban­kar i väg­gen el­ler hoj­tar ”nu får du få tyst på ungen” kom­mer le­da till att den trös­tan­de för­äl­dern blir stres­sad och då för­längs pi­nan för al­la.

Slut­li­gen vill jag ock­så på­pe­ka att det in­te går att ra­de­ra grå­tan­de barn från Stock­holms yta och tvångs­flyt­ta dem till sko­gen där de in­te stör nå­gon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.