100–90

Från Foreigners 4 till Bloodsugarsexmagik, via Tres Hombres med flera.

Statistiken för Foreigners album 4 visar att alla timmar, dagar, veckor och månader i studion, alla missade deadlines och alla överskridna budgetar var värt besväret.

Albumet låg 10 veckor (i tre omgångar) på förstaplats på Billboardlistan med start 22 augusti 1981 fram till 11 februari 1982. Försäljningssiffran i Amerika översteg sex miljoner. Det är än idag bandets bäst säljande skiva i Storbritannien, där den nådde femte plats och belönades med en guldskiva. I Tyskland nådde den fjärde plats. Av de sex låtar som släpptes som singlar i USA var det bara den sista från 1982 – Luanne – som inte hamnade på topp 30.

Men kanske viktigast av allt: 30 år senare handlar det fortfarande om tio starka och relevanta låtar. Foreigners fjärde skivsläpp 4 är ett mästerverk. Medproducenterna Mick Jones och Mutt Lange – den sistnämnde i ropet efter att ha gjort AC/DC:S Back In Black – försåg 4 med ett toppmodernt arenarocksound som förvandlade den till listetta i USA.

Det var tung rock’n’roll i Nightlife och Juke Box Hero och bångstyriga R&b-influenser i Urgent som innehöll ett vilt saxofonsolo av Motownlegenden Jr. Walker. Och Waiting For A Girl Like You var sofistikerad med sina subtila, svävande syntmattor och Lou Gramms känslomässiga sång. Justin Hawkins i The Darkness kallar låten för ”världens bästa rockballad”.

Tid och pengar är alltså relativt. Likaså misslyckande.

Här krävs lite bakgrund. Foreigner var en framgångssaga från början. I Staterna sålde deras självbetitlade debut från 1977 i fem miljoner exemplar och nådde fjärde plats. Ett år senare landade uppföljaren Double Vision på tredje plats i USA och på plats 32 i Storbritannien. Skivan sålde i sju miljoner exemplar. När det tredje albumet Head Games från 1979 landade på femte plats på Billboardlistan och ”bara” sålde femfaldig platina var det tydligt att något hade gått snett.

”Det fick oss att börja fundera”, säger gitarristen Mick Jones, ”över att vi måste vara klara över vår identitet på den fjärde skivan. På Head Games tror jag att vi gick till överdrift. Drogerna kom in i bilden lite för mycket. Vi hade en rejäl baksmälla efter den skivan [skratt]. När jag ser tillbaka på den tycker jag att den saknar fokus. Vi försökte tuffa till bandets image med Dirty White Boy och Head Games och då började vi undra vart vi egentligen var på väg …”

Gitarristen och bandledaren Rick Wills var mer bekymrad över att bandet skulle ta skada av kraven på att keyboardisten Al Greenwood och den tidigare King Crimson-multiinstrumentalisten Ian Mcdonald skulle inkluderas i låtskrivandet. Greenwood kickades först, Mcdonald strax därpå.

Jones: ”Känslomässigt var det en tuff tid. Ian var en nära vän, men Lou [Gramm, sångare]