89–80

Klassiska album av Kiss, David Bowie, Bob Dylan, Queensrÿche, Ramones och andra.

Destroyer var skivan där allt gick som Kiss ville. Med Bob Ezrin som producent förvandlades bandet från ruffiga replokalsrockare till flerfaldiga platinagudar.

Paul Stanley, Gene Simmons, Peter Criss och Ace Frehley kände pressen. Att uppnå framgång är en sak, att upprätthålla den är något annat. Vid den här tidpunkten hade New York-kvartetten en mycket framgångsrik skiva att följa upp: Kiss Alive! Den hade stigit som en raket på listorna och gjort bandet osannolikt populärt.

Kiss hade inte råd att bida sin tid – de var tvungna att återvända till studion (Record Plant i New York) med mer än en namnkunnig tekniker (Eddie Kramer), oavsett hur bra låtar de hade på lager. Vad de behövde var en rutinerad man med en plan. Här kom producenten Bob Ezrin in i bilden.

Destroyer var ett konceptalbum, men endast i den meningen att Kiss själva var konceptet. De nio spåren (plus outrot) gav bandmedlemmarna möjlighet att knyta an till fansen genom att både utforska och utveckla sina individuella alter egon.

”Kiss Alive! hade muskler och svett”, förklarade Paul Stanley, ”men Bob ersatte det med en filmisk känsla. Det var som dag och natt mot vad vi hade skapat tidgare, en betydligt större bild av vilka vi var.” Och de var inte vilka som helst. De var Gene – demonen, Paul – älskaren, Ace – rymdmannen och Peter – katten. Ezrin insåg att om han kunde förvandla dessa rock’n’roll-hjältar till rock’n’ roll-superhjältar skulle det vara nyckeln till Kiss största skivframgång till dags dato.

Det är omöjligt att överskatta genomslaget som öppningsspåret Detroit Rock City hade bland övervintrade rockare i det grå, karga och punkbesatta Storbritannien 1976. Låten är en snudd på filmisk upplevelse som förflyttar lyssnaren till det stora landet i väster där ”larger than life” och USA:S rocklagar gäller – och där förödande bilkrascher är vardagsmat.

King Of The Night Time World låter som om en skogsavverkningsmaskin av största möjliga storlek, en rostande järnjätte, forcerar en skog med kanadensiska redwoodträd vid midnatt.

Trots att God Of Thunder är så förknippad med Gene Simmons är det faktiskt Paul Stanley som har skrivit den. Den är som en mardrömslik och apokalyptisk skräckfilm och det är Bob Ezrins barn som gör de gälla Exorcist- ljuden i bakgrunden. Intensiteten mattas av något med Great Expectations – ett massivt verk som föräras en körinsats av Brooklyn Boys’ Choir, medan Flaming Youth är en brokig hymn med en tvångsmässigt pulserande tivoliorgel. Vem kan motstå en låt där ”my uniform is leather” rimmar med ”getting it together”?

Varken Gene Simmons eller Paul Stanley ville ha med den tveksamma balladen Beth på skivan, men det var tur för dem att de gav med sig. Låtens hitsingelstatus bidrog till att rädda Destroyer från obskyritet.

Ursprungligen var det tänkt att Beth skulle vara B-sida till Detroit Rock City, men den blev istället albumets tredje singel och det dröjde inte länge förrän låten skapade svallvågor i USA:S