49–40

Här startar nedräkningen av de 50 bästa albumen, bland dem Letitbleed,londoncalling och Batoutofhell.

Om det finns något rockband som har förkroppsligat den amerikanska drömmen är det Van Halen. De bildades i Pasadena, Kalifornien 1974 av fyra tonåringar vars familjer hade invandrat från länder runt Atlanten i hopp om ett bättre liv. Van Halen var högljudda, fräcka och skamlöst ambitiösa utan att be om ursäkt för sig – klassiskt amerikanska attribut. Det gällde även deras nyskapande rock.

Van Halen revolutionerade hårdrocken. När deras debutalbum släpptes 1978 hade punken ruckat på rockens grundvalar och giganter som Zeppelin och Sabbath hade sin storhetstid bakom sig. Men Van Halen hade sett framtiden. ”Det här är 1980-talet!” annonserade sångaren David Lee Roth djärvt. ”Och det här är det nya soundet – det är hyper, det är energiskt, det är angeläget.”

Nyckeln till det nya soundet var Eddie Van Halen som var den mest innovativa och inflytelserika gitarristen sedan Jimi Hendrix. Men Van Halen var inte en enmannashow. Eddies bror Alex attackerade sitt trumset som en proffsboxare. Basisten Michael Anthony understödde Eddies gitarrkonster och levererade makalös körsång, vilket gjorde att många med rätta beskrev honom som bandets hemliga vapen. Och sist men inte minst var det ”Diamond Dave”, en skämtande, hoppande, blond Adonis, son till andra generationens judiska invandrare och rockens främste showman. Som Roth sa: ”Jag hörde att någon sa till bröderna Van Halen: ’Det är ni killar som spelar musiken och juden som säljer den.’ Det stämmer jävligt bra!”

Med Roth som cheerleader blev Van Halen Amerikas favoritpartyband och deras högoktaniga turbopop kan betraktas som soundtrack till det egoistiska 80-talet. Men när Roth lämnade bandet 1985 under ömsesidig osämja försvann mycket av magin, trots att ersättaren Sammy Hagar är en bättre sångare.

Hagar var med i tio år. Hans efterträdare, den före detta Extreme-sångaren Gary Cherone, var ute ur leken efter en skiva. Hagar återvände för en kaotisk återföreningsturné 2004, och två år senare meddelades att David Lee Roth skulle återvända till bandet med – chockerande nog – Eddies 15-årige son Wolfgang som ersättare för Michael Anthony. Men en planerad Usa-turné har skjutits upp på obestämd framtid sedan Eddie påbörjade ett rehabiliteringsprogram i mars 2007.

Vad som än händer härnäst är Van Halens plats som ett av de främsta banden i rockhistorien säkrad. Med 56 miljoner sålda skivor ligger de på nittonde plats på listan över USA:S mest sålda artister. Och när de var som bäst (med David Lee Roth) regerade Van Halen.

1984, den sista skivan från den första Roth-eran, var den som förvandlade Van Halen till ett känt namn på den här sidan av Atlanten när den första singeln Jump började klättra på listorna. Genom att spela den enkla rocklåten på en synt besegrade gitarrhjälten Eddie alla mesiga syntpopare med deras eget vapen. I’ll Wait var skivans andra stora poprockhit och även den byggde på ett keyboardriff, men rockrökarna Panama och Hot For Teacher såg till att bandets hårdrockfans inte kände sig förbisedda.

Den oväntade öppningen med ljudet av varma syntklanger gjorde att 1984 verkade förebåda ett nytt, muterat synt-van Halen. Men faktum är att de hade använt sig av syntar även på de två senaste skivorna och de skulle säkert ha använt dem ännu mer om Eddie hade fått som han ville tidigare. Det korta instrumentala titelspåret och Jump följer i samma fotspår som Sunday Afternoon In The Park från Fair Warning, en av två syntbaserade låtar på den skivan. På uppföljaren Diver Down återfinns ytterligare två syntlåtar med både Eddie ( Dancing In The Street) och David Lee Roth (Intruder) vid tangenterna.

En överraskning med 1984 var att den verkade understryka det faktum att syntarna var här för att stanna, inte minst med tanke på att Jump bidrog till att skivan sålde i 8 miljoner exemplar under de tio första månaderna efter utgivningen. Det bekräftade Eddie Van Halens idéer om vad som var bra för bandet.

Låtar som Hot For Teacher, Panama och Drop Dead Legs var emellertid mer åt det klassiska David Lee Roth-hållet. Något som inte är så känt om Van Halen är att de (jämte Devo och Cheap Trick) ursprungligen övervägdes vara med i Allan Arkush musikalfilm Rock’n’roll High School från 1979 (det blev i slutänden Ramones). Men med Hot For Teacher verkar de ha kompenserat för det missade tillfället. Det är en låt där bandet svänger och där David Lee Roth är i sitt esse. Musiken rör sig i territorier som tidigare har besökts i låtar som exempelvis ZZ Tops La Grange (som i sin tur är influerad av John Lee Hooker). Här är dock tempot så uppskruvat att resultatet enligt Eddie Van Halen blir ”en boogie bortom allting”.

På 1984 gick allt Van Halens väg, men redan 1985 var David Lee Roth borta, och bandet skulle – oavsett sättning – aldrig bli lika bra igen.

utgiven 1984 producent Ted Templeman