39–30

Topp 40 med Lawoman,exileonmainst.,movingpictures och Bostons klassiska debut.

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad The Doors hade som har gjort att deras musik och mystik förför varje ny generation av musikälskare, men vad det än är så finns det definitivt på den bluesbaserade skivan L.A. Woman. Den har driv och groove, är romantisk och stridslysten och innehåller några av The Doors bästa alster som The WASP (Texas Radio And The Big Beat), L.A. Woman och Riders On The Storm …

November 1970. Sunset Sound, 6650 Sunset Boulevard. Jim Morrison, Robby Krieger, Ray Manzarek, John Densmore, teknikern Bruce Botnick och producenten Paul A. Rothchild kämpar sig igenom repetitionerna inför The Doors sjätte studioplatta och det är riktigt dålig stämning.

Bandet har harvat igenom en diger samling material, inklusive embryot till L.A. Woman, grundackorden till Riders On The Storm, några bluesjam och låtarna Hyacinth House och Latin America. Den sistnämnda var en kandidat till Michelangelo Antonionis film Zabriskie Point. Regissören tackade nej till låten efter att The Doors hade spelat den live för honom.

”Vi spelade så starkt att vi sprängde trumhinnorna på honom”, säger The Doors trummis John Densmore. Producenten Rothchild lutar sig över mixerbordet. ”Vet ni vad? Jag fixar inte det här längre. Det funkar inte. Den här musiken låter som cocktailjazz. Den är hemsk. Producera själva, jag kan inte”.

Bomben är släppt. Rothchild tar sina saker, ger alla en snabb kram och går därifrån.

Ray Manzarek minns dagen. ”Vi gav Paul en förhandstitt, men han var uttråkad. Vi spelade låtarna riktigt dåligt – med Jim – men det fanns ingen chi, ingen energi. Vi ville inte vara där i Sunset, och Paul kunde inte få liv i oss. På den punkten hade han rätt. Så snart han hade lämnat rummet påbörjades L.A. Woman.”

Efter att Rothchild hade lämnat bandet satte de sig på en restaurang och övervägde sina alternativ. Sunset var ute ur leken, likaså att återvända till Elektras egen studio. Krieger erbjöd sig att producera, men Morrison hade en plan. ”Varför spelar vi inte in i replokalen, på The Doors kontor? Vi trivs där. Bruce – du får producera tillsammans med grabbarna. Du vet hur man gör”, sa han med ett leende. När väl Elektras chef Jac Holzman gick med på idén förvandlade Botnick The Doors replokal på 8512 Santa Monica Boulevard på hörnet till La Cienega till en studio.

Den hukande tvåvåningsbyggnaden låg i närheten av en rad billiga motel, stripklubbar, spritbutiker och burlesquebarer – en stadsdel helt i Morrisons smak. Botnick baxade det gamla åttakanaliga mixerbordet som The Doors hade använt på Strange Days över gatan från Elektra och satte upp utrustningen med en mikrofon ovanför sig, vilket möjliggjorde kommunikation med bandet som befann sig utom synhåll på nedervåningen.

Densmore hade inga invändningar. ”Jag använde samma trumset som jag hade på den första plattan”, säger han. ”Jag sa till Ray att jag ville ha samma känsla som Miles Davis hade på Live At Carnegie Hall där det förekom misstag, men där passionen var det viktiga.”

Jim Morrison var ganska nykter under de första inspelningsdagarna, åtminstone enligt hans måttstock.

I slutet av november var fem av L.A. Womans tio låtar nästan klara. Öppningslåten The Changeling hämtades från en av Morrison anteckningsböcker från 1968. Det var en klassisk rocklåt à la Roadhouse Blues som innehöll mantrat ”I had money, I had none”, vilket summerade Morrisons syn på livet. En given singel tyckte bandet. Robby bidrog med Love Her Madly, en av hans ”tjejer driver mig till vansinne”-låtar. På Jac Holzmans inrådan blev det skivans första singel. Den släpptes en vecka innan Morrison gav sig av till Paris i mars 1971. Krieger förespråkade Riders On The Storm men var själv om det.

Hyacinth House var ett gemensamt verk, arrangerad av Manzarek, men Morrison och Krieger kom på grundstrukturen när de trippade i Robbys idylliska strandvilla 1969. Latin America döptes om till L’america. Originalspåren lämnades orörda, men Morrison dubbade det gutturala ordet ”fuck” och Botnick lade phaser på Densmore trumbreak. Texten handlade om en kort semester Jim Morrison tog i Mexiko med sitt supargäng. Låtdikten The WASP (Texas Radio And The Big Beat) med sin vaktparadsrytm och phaserindränkta trummor var ytterligare ett alster från 1968 som ofta hade framförts live innan den till slut spelades in.

The Doors använde sig av elbas på alla låtar utom L’america. Botnick anlitade den erfarne Jerry Scheff som just hade avslutat ett jobb med Elvis Presley i Las Vegas. Morrison, som var en Elvis-fanatiker, var överförtjust. Det var även trummisen Densmore.

”L.A. Woman spelades in i ett tillstånd av hög begeistring”, mindes Manzarek. ”Vi satte verkligen tänderna i den låten. Det handlade om hundra procent passion. Det kändes som om vi var på Route 101, vägen från Bakersfield till San Francisco. Man kan höra entusiasmen. Välkommen till Los Angeles!”

Skivan som bar låtens namn släpptes i april 1971 och hamnade på tio i topp-listan några veckor senare. Det var en total triumf och samtidigt djupt tragiskt. Det visade sig bli Jim Morrison sista skiva med bandet.

utgiven 1971 producenter Bruce Botnik och The Doors