Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band – The Beatles

En hyllning till ett av de mest älskade albumen någonsin.

För den generation som upplevde The Beatles på plats var inte bara Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band den bästa Beatles-skivan – det var den bästa skivan någonsin. Den liknade ingenting som hade gjorts tidigare utan var ett slags konceptalbum sprunget ur experimenterande i studion som förde den inspelade musiken till tidigare okända platser. Skivans rykte dominerade allmänhetens och kritikernas syn på The Beatles i nästan 20 år, tills cd:n dök upp och förnyade populariteten av gruppens andra skivor som White Album och i synnerhet Revolver. Eftersom Penny Lane och Strawberry Fields Forever bara släpptes som singlar ansåg vissa att Sgt. Pepper saknade bra låtar (bortsett från With A Little Help From My Friends och A Day In The Life). De menade att det fanns fler bra låtar och lika mycket experimenterande på Revolver som i sin koncisa och inte fullt lika psykedeliska framtoning tilltalade en modern lyssnarskara.

Men Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band är nu över 50 år gammal och är fortfarande en lysande skiva. Och bortser man från alla experiment, sönderklippta band som slängdes upp i luften, orkesterklimax och indiska musiker är det här (i stort sett) en samling fantastiska låtar. Tänk bara på introt till Lovely Rita, värmen i With A Little Help, den kusliga briljansen i A Day In The Life, reprisen av titellåten, den vågade Within You, Without You, rimmandet av ”and” och ”grand” i When I’m Sixty Four …

Den här skivan har som alla framstående skivor så mycket för lyssnaren att upptäcka att man fortfarande hittar nya saker på den ett halvt sekel senare. Till och med den svagaste låten Good Morning Good Morning har en märklig grundläggande charm. Kritikerna har kanske andra favoritskivor av The Beatles, men Sgt. Pepper är den som nästan en tredjedel av våra läsare röstade på.

Alla nya påfund ändrade verkligen musiken. Tanken på studion som ett instrument, att låtarna kunde vara i vilken stil som helst, att de kunde handla om vad som helst och att de tillsammans (uppenbarligen) kunde skapa en större helhet – allt detta var nytt för de flesta rockfans (och inte minst för de många popfans som upptäckte rockmusiken genom The Beatles). Det utvikningsbara konvolutet och omslagets konstskoleinfluerade framtoning, de tryckta texterna och till och med omslagets färg förde uppfattningen om ett skivalbum till en helt ny dimension. Det finns så mycket nytt på Sgt. Pepper att det är lättare att peka på vad som är gammalt – kanske Parlophone-etiketterna. Eller det faktum att The Beatles följde konventionen och utelämnade singellåtarna från lp:n.

Mycket har sagts om de makalösa singellåtarna från Sgt. Pepper, men skulle Penny Lane och Strawberry Fields verkligen ha passat? De är episka (nästan som mini-skivor i sig själva) och samtidigt som de förmodligen skulle passa fint i sällskap med låtar som Lucy In The Sky With Diamonds och A Day In The Life, skulle de nog inte funka lika bra ihop med Sgt. Peppers mindre svulstiga alster som Fixing A Hole och Getting Better. Och det är trevligt att betrakta dem som månar som nästan överglänser sin moderplanet.

Getting Better är ett lysande skolexempel på hur Lennon och Mccartney kompletterade varandra och hur två briljanta låtskrivare tillsammans bildade ett exceptionellt låtskrivarteam. Några strofer ur texten fångar deras magi: ”It’s getting better, a little better, all the time” sjunger den alltid positive Paul och John svarar karakteristiskt: ”It couldn’t get no worse”. Det är ljus och mörker, dur och moll, fish and chips, nonchalant, otvunghet, spontant och fullkomligt genialiskt. When I’m Sixty Four är emellertid ett perfekt exempel på allt som bidrog till att förminska Mccartneys legendstatus. Låten definierar honom som bakåtsträvande anti-rockare – en stofil bland Hendrix-diggare. Och andra sidan – vilken låt! Det spelar ingen roll om man anstränger sig för att förtränga texten, den kommer att hänga med till dödsbädden. Mccartney tenderar att vara översentimental, men när han träffar rätt är han fullkomligt makalös. She’s Leaving Home är vackert berättad som ett oemotståndligt socialrealistiskt drama. Lennon bidrar med de förkrossade föräldrarnas ”we never thought of ourselves” och Mike Leanders stråk- och harparrangemang är träffsäkert och hjärtskärande.

Rockmusiken ändrades med Sgt. Pepper liksom The Beatles. Paul Mccartney sa en gång om sin solokarriär att varje ny skiva var en reaktion på den föregående och detsamma gällde The Beatles återstående karriär. White Album är nästan Sgt. Peppers diametrala motsats med sitt enkla konvolut och sina halvproducerade låtar. De gjorde aldrig något i stil med Sgt. Pepper igen (även om utgivningen av Magical Mystery Tour- ep:n i lp-format var ett försök att klona den). Det vore orättvist att förvänta sig det av dem. Det här är skivan som är måttstocken i deras katalog.

utgiven 1967 producent George Martin