Sgt Pep­per’s Lo­ne­ly He­arts Club Band – The Be­at­les

En hyll­ning till ett av de mest äls­ka­de al­bu­men nå­gon­sin.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

För den ge­ne­ra­tion som upp­lev­de The Be­at­les på plats var in­te ba­ra Sgt. Pep­per’s Lo­ne­ly He­arts Club Band den bäs­ta Be­at­les-ski­van – det var den bäs­ta ski­van nå­gon­sin. Den lik­na­de ingen­ting som ha­de gjorts ti­di­ga­re ut­an var ett slags kon­cep­tal­bum sprung­et ur ex­pe­ri­men­te­ran­de i stu­di­on som för­de den in­spe­la­de mu­si­ken till ti­di­ga­re okän­da plat­ser. Ski­vans ryk­te do­mi­ne­ra­de all­män­he­tens och kri­ti­ker­nas syn på The Be­at­les i näs­tan 20 år, tills cd:n dök upp och för­ny­a­de po­pu­la­ri­te­ten av grup­pens and­ra ski­vor som White Al­bum och i syn­ner­het Re­vol­ver. Ef­tersom Pen­ny La­ne och Straw­ber­ry Fi­elds Fo­re­ver ba­ra släpp­tes som sing­lar an­såg vis­sa att Sgt. Pep­per sak­na­de bra lå­tar (bort­sett från With A Litt­le Help From My Fri­ends och A Day In The Li­fe). De me­na­de att det fanns fler bra lå­tar och li­ka myc­ket ex­pe­ri­men­te­ran­de på Re­vol­ver som i sin kon­ci­sa och in­te fullt li­ka psy­ke­de­lis­ka fram­to­ning till­ta­la­de en mo­dern lyss­narska­ra.

Men Sgt. Pep­per’s Lo­ne­ly He­arts Club Band är nu över 50 år gam­mal och är fort­fa­ran­de en ly­san­de ski­va. Och bort­ser man från al­la ex­pe­ri­ment, sön­der­klipp­ta band som släng­des upp i luf­ten, or­kes­ter­kli­max och in­dis­ka mu­si­ker är det här (i stort sett) en sam­ling fan­tas­tis­ka lå­tar. Tänk ba­ra på in­trot till Lo­vely Ri­ta, vär­men i With A Litt­le Help, den kus­li­ga bril­jan­sen i A Day In The Li­fe, re­pri­sen av ti­tellå­ten, den vå­ga­de Wit­hin You, Wit­hout You, rim­man­det av ”and” och ”grand” i When I’m Sixty Four …

Den här ski­van har som al­la fram­stå­en­de ski­vor så myc­ket för lyss­na­ren att upp­täc­ka att man fort­fa­ran­de hit­tar nya sa­ker på den ett halvt se­kel se­na­re. Till och med den sva­gas­te lå­ten Good Mor­ning Good Mor­ning har en märk­lig grund­läg­gan­de charm. Kri­ti­ker­na har kanske and­ra fa­vo­rit­ski­vor av The Be­at­les, men Sgt. Pep­per är den som näs­tan en tred­je­del av vå­ra lä­sa­re rös­ta­de på.

Al­la nya på­fund änd­ra­de verk­li­gen mu­si­ken. Tan­ken på stu­di­on som ett in­stru­ment, att lå­tar­na kun­de va­ra i vil­ken stil som helst, att de kun­de hand­la om vad som helst och att de till­sam­mans (up­pen­bar­li­gen) kun­de ska­pa en stör­re hel­het – allt det­ta var nytt för de fles­ta rockfans (och in­te minst för de många popfans som upp­täck­te rock­mu­si­ken ge­nom The Be­at­les). Det ut­vik­nings­ba­ra kon­vo­lu­tet och om­sla­gets konst­sko­le­in­flu­e­ra­de fram­to­ning, de tryck­ta tex­ter­na och till och med om­sla­gets färg för­de upp­fatt­ning­en om ett ski­val­bum till en helt ny di­men­sion. Det finns så myc­ket nytt på Sgt. Pep­per att det är lät­ta­re att pe­ka på vad som är gam­malt – kanske Par­lop­ho­ne-eti­ket­ter­na. El­ler det fak­tum att The Be­at­les följ­de kon­ven­tio­nen och ute­läm­na­de sing­ellå­tar­na från lp:n.

Myc­ket har sagts om de ma­ka­lö­sa sing­ellå­tar­na från Sgt. Pep­per, men skul­le Pen­ny La­ne och Straw­ber­ry Fi­elds verk­li­gen ha pas­sat? De är epis­ka (näs­tan som mi­ni-ski­vor i sig själ­va) och sam­ti­digt som de för­mod­li­gen skul­le pas­sa fint i säll­skap med lå­tar som Lu­cy In The Sky With Di­a­monds och A Day In The Li­fe, skul­le de nog in­te fun­ka li­ka bra ihop med Sgt. Pep­pers mind­re svuls­ti­ga als­ter som Fix­ing A Ho­le och Get­ting Bet­ter. Och det är trev­ligt att be­trak­ta dem som må­nar som näs­tan över­glän­ser sin mo­der­pla­net.

Get­ting Bet­ter är ett ly­san­de skolex­em­pel på hur Len­non och Mc­cart­ney kom­plet­te­ra­de varand­ra och hur två bril­jan­ta låt­skri­va­re till­sam­mans bil­da­de ett ex­cep­tio­nellt låt­skri­var­team. Någ­ra stro­fer ur tex­ten fång­ar de­ras ma­gi: ”It’s get­ting bet­ter, a litt­le bet­ter, all the ti­me” sjung­er den all­tid po­si­ti­ve Paul och John sva­rar ka­rak­te­ris­tiskt: ”It couldn’t get no wor­se”. Det är ljus och mör­ker, dur och moll, fish and chips, non­cha­lant, otvung­het, spon­tant och full­kom­ligt ge­ni­a­liskt. When I’m Sixty Four är emel­ler­tid ett per­fekt ex­em­pel på allt som bi­drog till att för­mins­ka Mc­cart­neys le­gend­sta­tus. Lå­ten de­fi­ni­e­rar ho­nom som bak­åt­strä­van­de an­ti-roc­ka­re – en sto­fil bland Hend­rix-dig­ga­re. Och and­ra si­dan – vil­ken låt! Det spe­lar ing­en roll om man an­sträng­er sig för att för­tränga tex­ten, den kom­mer att hänga med till döds­bäd­den. Mc­cart­ney ten­de­rar att va­ra över­sen­ti­men­tal, men när han träf­far rätt är han full­kom­ligt ma­ka­lös. She’s Lea­ving Ho­me är vac­kert be­rät­tad som ett oe­mot­stånd­ligt so­ci­al­re­a­lis­tiskt dra­ma. Len­non bi­drar med de för­kros­sa­de för­äld­rar­nas ”we ne­ver thought of our­sel­ves” och Mi­ke Le­an­ders stråk- och har­par­range­mang är träff­sä­kert och hjärt­skä­ran­de.

Rock­mu­si­ken änd­ra­des med Sgt. Pep­per lik­som The Be­at­les. Paul Mc­cart­ney sa en gång om sin so­lo­kar­riär att var­je ny ski­va var en re­ak­tion på den fö­re­gå­en­de och det­sam­ma gäll­de The Be­at­les åter­stå­en­de kar­riär. White Al­bum är näs­tan Sgt. Pep­pers di­a­metra­la mot­sats med sitt enk­la kon­vo­lut och si­na halv­pro­du­ce­ra­de lå­tar. De gjor­de ald­rig nå­got i stil med Sgt. Pep­per igen (även om ut­giv­ning­en av Ma­gi­cal Myste­ry Tour- ep:n i lp-for­mat var ett för­sök att klo­na den). Det vo­re orätt­vist att för­vän­ta sig det av dem. Det här är ski­van som är mått­stoc­ken i de­ras ka­ta­log.

ut­gi­ven 1967 pro­du­cent Ge­or­ge Mar­tin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.