Wish You Were Here – Pink Floyd

Pink Floyds konceptalbum om förlust och förlorad vänskap sammanfaller med att bandet börjar upplösas.

Det är möjligt att Wish You Were Here markerade början på slutet för Pink Floyd, men deras nionde album är ett av deras mest älskade och låter lika modernt idag som det gjorde då. Skivan spelades in på ett halvår under allt mer avslagna och plågsamma sessioner på Abbey Road, vilket nästan ledde till att bandet splittrades enligt Roger Waters: ”Allt föll samman under inspelningen av Wish You Were Here.” Skivan banade väg för Pink Floyds tredje era under vilken Waters utsåg sig själv till enväldig bandledare. Han tog allt utrymme från gitarristen David Gilmour, fjärmade sig från trummisen Nick Mason och sparkade slutligen keyboardisten och bandgrundaren Richard Wright. En kritisk artikel i NME av den berömde rockskribenten Nick Kent hade skakat bandet som samtidigt kämpade med berömmelsen som The Dark Side Of The Moon hade gett dem.

Gilmour: ”Det var en väldigt svår period … Alla våra barndomsdrömmar hade uppfyllts och vi hade värdens bäst säljande platta ute och allt som kommer med framgången. Tjejerna och pengarna och berömmelse … Allt det där kom plötsligt vår väg och vi var tvungna att omvärdera varför vi höll på …”

Inte nog med det, Wish You Were Here utgjorde på många vis en brytpunkt. Som Nicholas Schaffner så kortfattat beskrev det i sin bok Saucerful Of Secrets från 1991: ”Pink Floyds medlemmar, vare sig de var medvetna om det eller inte, arbetade åt olika håll artistiskt sett. Gilmour och Wright ville att Pink Floyds musik skulle fortsätta att försätta lyssnaren i Rem-tillstånd. Waters var fast besluten … att väcka dem.”

Skivan balanserar skickligt de två förhållningssätten. Den dystra och vackra öppningslåten Shine On You Crazy Diamond (Pt.1–5) fortsätter där Dark Side slutade och David Gilmours gitarrfras med sina fyra toner (även känd som ”Syds tema”), är förmodligen en av Pink Floyds mest kända signaturmelodier.

Temat denna gång var frånvaro och saknad. Roger Waters i synnerhet upplevde att den vänskap som en gång hade fört dem samman var borta och som för att understryka temat dök enligt legenden den forne medlemmen Syd Barrett upp i studion precis när bandet spelade in Shine On You Crazy Diamond (Syd dök definitivt upp – frågan är om det skedde under den låten). Bakgrundssångerskan Venetta Fields berättade att bandet hur som helst blev ”chockade över att se honom där och över hur han såg ut och uppförde sig.”

Den resulterande låten är episk – under den tid det tar för Waters sång att till slut göra entré skulle man ha hunnit lyssna på två och en halv låtar från The Piper At The Gates Of Dawn. Texten är en känslosam hyllning till en gammal vän: ”Remember when you were young, you shone like the sun/shine on you crazy diamond/now there’s a look in your eyes, like black stardom, blown on the steel breeze/ Come on you target for faraway laughter, come on you stranger, you legend, you martyr…”

På Welcome To The Machine chockerar Waters lyssnaren med sin skildring av tillvarons ekorrhjul där till och med rock’n’roll-livet är kontrollerat och kodat (” What did you dream? It’s alright we told you what to dream/ You dreamed of a big star, he played a mean guitar”). Medan Have A Cigar är hans cyniska beskrivning av musikindustrin som bland annat innehåller den odödliga raden: ”Oh by the way, which one’s Pink?’” (”Det hände att folk frågade oss: ’Vem av er är Pink?’ och liknande”, minns Gilmour. ”Det var ganska nära sanningen.”)

Varken Waters eller Gilmour lyckades sätta sången till Have A Cigar. De anlitade sin vän Roy Harper för att sjunga den. ”Roy spelade ändå in i studion”, minns Waters, ”och sprang ut och in hela tiden. Jag minns inte vem som föreslog det, kanske det var jag, och kanske jag hoppades att de skulle säga: ’Åh nej, Rog, gör det du’. Men det gjorde de inte. De sa: ’Visst, det är en bra idé.’ Han sjöng in låten och alla sa: ’Wow, toppen!’ Det var det.” Harper fick aldrig någon betalning för sin insats.

På titellåten Wish You Were Here utgör Gilmours sång och Waters text den förmodligen finaste illustrationen av den saltsöta kombinationen av Waters och Gilmour. Balansen de försåg Pink Floyd med – Waters frätande texter i kontrast till Gilmours majestätiska gitarrspel – är grunden till några av bandets främsta ögonblick. Wish You Were Here har blivit en standard – den tolkas ofta och spelas av gatumusikanter överallt.

Wish You Were Here släpptes den 15 september och hamnade direkt i topp på albumlistor på båda sidor av Atlanten. Den uppskattas ha sålt i över 14 miljoner exemplar. Richard Wright sa senare: ”Jag tror att det är min favoritplatta med Pink Floyd. Jag tycker att bandets bästa material definitivt kom till när två eller tre av oss skrev något tillsammans. Vi tappade det sedan. Det fanns inte längre någon känsla av samarbete.”

Skivan handlade om förlust och slutet på vänskap på fler sätt än ett.

utgiven 1975 producent Pink Floyd