97 The Piper At The Gates Of Dawn

Pink Floyd

Det är svårt att förklara för den som inte var med vilken påverkan The Piper At The Gates Of Dawn hade på 1967 års musikaliska landskap. Under detta år låg låtar som schlagersångaren Engelbert Humperdincks Please Release Me på singellistorna och albumlistan hölls i ett skruvstädsgrepp av The Beatles Sgt Pepper och The Sound Of Music- soundtracket – och psykedelian genomsyrade allting. The Piper At The Gates Of Dawn kom från ett helt annat håll.

Det är tveklöst en schizofren skiva. Barretts egendomliga, ibland nästan barnsliga texter och efterhängsna barnkammarvisor som Bike, The Gnome delar plats med psykedelisk experimentlusta och banbrytande space rockutforskningar ( Astronomy Domine, Take Up Thy Stethoscope And Walk och den utsvävande men omtyckta Interstellar Overdrive).

Men trots schizofrenin och några till synes disparata element är de olika – och potentiellt kolliderande – musikaliska personligheterna förvånansvärt välbalanserade.

Banbrytande, unik och betydelsefull – Piper At The Gates Of Dawn var inte överdrivet lättlyssnad 1967 och är det fortfrande inte. Att skivan låg flera veckor på Storbritanniens tio i topp-lista hade förmodligen lika mycket att göra med intaget av droger bland de som köpte den som av de som spelade in den.

När man ser tillbaka på Pink Floyds karriär med facit i hand är det svårt att överskatta den betydelse de har haft för rockkulturen. Och det handlar inte bara om antalet sålda skivor. Det finns hur mycket statistik som helst att plöja gällande framgångarna med The Dark Side Of The Moon från 1973, men den förklarar inte varför albumet – både musiken och skivomslaget – blev ikoniskt för en hel generation. Eller varför Pink Floyd blev ett fenomen som har påverkat varje efterföljande generation. Svaret är att deras musik är bland den mest fantastiska och originella i rockhistorien.

Punkarna hatade bandet och allt de (ofta felaktigt) påstods stå för, men Pink Floyds kritik var minst lika giftig som punkarnas.

Och under 80- och 90-talen växte ångestridna tonåringar upp med The Wall, bland dem var det många som senare skulle göra avtryck med sin egen musik – till exempel Axl Rose, Trent Reznor, Billy Corgan och Noel Gallagher.

”För mig var glädjen med Pink Floyd att söka sig bakåt och upptäcka vad de hade gjort tidigare”, berättade Pink Floyd-fanet och Soundgarden-sångaren Chris Cornell för oss 2016. ”Och det viktiga med The Piper At The Gates Of Dawn var musikens egendomliga sammansättning – ibland nyckfull och pastoral, men samtidigt desperat och sorglig. Jag tror inte att jag har hittat någon annan skiva där den sortens dikotomi har fungerat så bra.”