94 Sabotage

Black Sabbath

Black Sabbath hade en hel del på sitt samvete: de var ondsinta djävulsdyrkare, de förvandlade generationer av morbida tonåringar till grymma vampyrer och de praktiserade svart magi – med viss framgång dessutom.

Eller kanske inte. Sabbath grundades i Aston, Birmingham i slutet av 1960-talet under namnet Polka Tulk. Tidigt 1969 döpte de klokt nog om sig till Earth. Somliga anser att de ursprungligen var ett bluesband, andra att de spelade jazzfusion. Vad som dock är sant är att den mustachprydde gitarristen spelade med Jethro Tull i ungefär tre veckor.

Hur de fyra medlemmarna – sångaren John Michael Osbourne, gitarristen Anthony Frank Iommi, basisten Terence Michael Butler och trummisen William Thomas Ward – snubblade över det som kom att bli Black Sabbaths unika, domedagslika, blytunga sound har så vitt jag vet aldrig förklarats tillfredställande. Jim Simpson som drev klubben Henry’s Blues House och blev Black Sabbaths manager hävdade att gruppen influerades av Kansas City swingers och The Count Basie Orchestra. Det är en lika trolig förklaring som någon annan.

Black Sabbath bär ansvaret för att ha introducerat mig till heavy metal. Jag minns det tydligt. Jag besökte släktingar i Maidstone, Kent och gick och handlade en sen sommareftermiddag 1971. När jag kikade i skivaffärens skyltfönster fångades min uppmärksamhet av ett ganska alldagligt omslag i svart och lila med böljande text. Jag vet inte varför, men det liksom lockade på mig som ett krokigt finger på en elak häxas hand. Det visade sig vara skivan Master Of Reality och av någon okänd anledning visste jag att jag var tvungen att köpa den. Omedelbart, genast och utan vidare fördröjning.

Jag kände inte till Black Sabbaths musik sedan tidigare. Föga anade jag när jag lämnade över mina surt förvärvade slantar till butiksinnehavaren att en ändlös, nedåtgående spiral i heavy metal-musikens skumma djup hade inletts. Jag var bara 16 år gammal. Det fanns ingen återvändo.

Det fanns ett visst mått av svart humor i titeln på Sabbaths femte album som spelades in under en pågående rättstvist med deras tidigare manager Patrick Meehan. Under perioden av konflikt lyckades bandet skapa ännu en klassiker. Sabotage ansågs vara en skiva där de återvände till sina rötter, en återkomst till vad Bill Ward kallade ”Black Sabbaths järnklädda sound”.

Det visade de med all tydlighet i riffen till Symptom Of The Universe och The Writ, den sistnämnda en smocka riktad till Meehan. Men på det stora hela var Sabotage lika bred som Sabbath Bloody Sabbath. Det mest udda spåret, Supertzar, innehöll en kör och beskrevs av Ward som en ”demonisk mässa”. Det här var den sista helgjutna skivan från Black Sabbaths gyllene era med Ozzy.

Iommis tunga riff sätter tonen för Sabotage,