92 Beggars Banquet

The Rolling Stones

År 1968 gjorde en plötslig medvetenhet om det musikaliska arvet att rocken tog ett språng framåt. John Lennon sjöng Yer Blues, The Band släppte Music From Big Pink och Bob Dylan återvände till ett ursprungligare sound på sitt åttonde album John Wesley Harding.

Rolling Stones tillbakablick på sina rötter på Jimmy Miller-producerade Beggars Banquet uppvisar en mer sofistikerad hantering av deras musikaliska bakgrund än deras tidigare och råare album.

Det är en klassisk blandning av country, blues, country-blues och Americana. Inte illa för några killar från Dartford med omnejd. Jagger spelar här rollen som både musikforskare och pastichör. Hans stiliserade insats på Dear Doctor och Prodigal Son antyder en ironisk distans som han skulle utveckla på Sticky Fingers’ Wild Horses.

Låten Stray Cat Blues kan orsaka mer än en tillfällig bestörtning. Denna chockerande berättelse om sedeslöshet och lusta väcks till liv genom Jaggers oanständiga sånginsats. ”There’ll be a feast if you just come upstairs – it’s no hanging matter, it’s no capital crime” sjunger han med ett lömskt leende, en inbjudan som groupies runt om i världen uppenbarligen har haft svårt att motstå.

No Expectations som skrevs av Mick Jagger och Keith Richards är en gripande ballad som släpptes som b-sida till Street Fighting Man. Låten är lika delar blues och country, som om Robert Johnson och Hank Williams hade skrivit den tillsammans. Bandet använde sig av det klassiska ”ensamma tåg-temat” som tidigare har besjungits av oräkneliga deltabluesartister och låten tolkades sedermera av ”The man in black” – Johnny Cash.

Beggars Banquet och uppföljaren Let It Bleed står än idag som artefakter för motkulturen. De fyra mest välkända låtarna – Sympathy For The Devil, Street Fighting Man, Gimme Shelter och Midnight Rambler – fångar omvälvningarna som ägde rum hemma och utomlands och skildrar skräcken och fruktan mer autentiskt än något dödsmetallband.

Det är lite si och så med Brian Jones bidrag till skivan. Han spelade lite tambura här, lite mellotron där och anordnade seanser. Han var så märkt av narkotikamissbruk och paranoia att bandet i princip var en man kort under Beggarssessionerna.

Trots det lyckades Keith Richards, med hjälp av producenten Miller, kliva fram och leverera ett av bandets bästa album.

Beggars Banquet följde upp Their Satanic Majesties Request ofokuserade psykedelia med en självsäker omdefiniering av vad rock kan vara. Från den anti-gospel-intensiva Sympathy For The Devil (att säga att Jagger totalt äger låten är en underdrift – han är bokstavligen djävulen pånyttfödd och det är hans