90 Blood Sugar Sex Magik

Red Hot Chili Peppers

Imånga avseenden är Blood Sugar Sex Magik Red Hot Chili Peppers finaste ögonblick. Den är länken mellan de tidigare årens hårda funkrock och den mjukare stil som har gett dem stjärnstatus. Gitarristen John Frusciantes återkomst efter en kort, drogrelaterad frånvaro gav bandet ny energi som aldrig tidigare. Och alla låtar är lysande: Suck My Kiss och Under The Bridge hör till decenniets bästa.

Till en början var frontmannen Anthony Kiedis osäker på om han ville att bandet skulle jobba med den ökände producenten Rick Rubin. Han kände på sig att kemin inte skulle stämma.

”Vi visste inte om han skulle smälta in med tanke på Slayer och Danzigs kokta gethuvuden och allt”, sa Kiedis senare och refererade till Rubins tidigare arbete. ”Men han visade sig vara en öppensinnad, fritänkande och omsorgsfull själ.”

Kiedis reservationer var inte ogrundade. Slutet av 80-talet hade gått hårt åt bandet med drogmissbruk, den urspungliga gitarristen Hillel Slovaks död (av en överdos heroin) och trummisen Jack Irons avhopp. Men kommersiellt upplevde bandet en uppgång. Med gitarristen John Frusciante och trummisen Chad Smith på plats skulle 1989 bli bandets genombrottsår. Deras skiva Mother’s Milk – med Slovak och Irons och en tolkning av Jimi Hendrix Fire – gjorde att de slog igenom på MTV i USA med videorna från Knock Me Down och den vilda covern på Stevie Wonders Higher Ground.

Rubin hittade en herrgård som var byggd 1917 på Laurel Canyon Boulevard i Los Angeles där de beslutade sig för att spela in Blood Sugar Sex Magik. Herrgården var insvept i historia: gangstrar höll till här, Jimi Hendrix bodde i huset en kort period, The Beatles festade här …

Red Hot Chili Peppers älskade omgivningarna och tillbringade sju veckor i nästan total exil på platsen. De avböjde störande besök från folk utifrån och umgicks med vänligt sinnade andar som de påstod hemsökte deras tillfälliga hem. I Funky Monks, dokumentären om skivans tillblivelse, blir det tydligt hur viktig inspelningsplatsen var för att frigöra deras kreativitet. Vid ett tillfälle spelar Flea med till Mellowship Slinky In B Major och Apache Rose Peacock på två små leksakspianon. Sittandes längst ner på huvudtrappan spelade bandet på navkapslar och ett tomt mjölkkärl till Breaking The Girl. Allt passerade verkade det som.

”Vi hade inga verbala eller intellektuella mål med skivan”, sa Frusciante. ”Vi bara gick upp varje morgon och spelade det som kändes bäst att spela … vi skapade musik på samma sätt som en blomma växer. Vi var helt i vår egen dimension. Den övriga världen existerade inte och vi levde i en värld av otyglad fantasi.”

Bandet spelade in 25 låtar av vilka 22 var originalmaterial. 17 spår hamnade på skivan. Ett av dessa var blueslegenden Robert Johnsons They’re Red Hot som spelades in utomhus nattetid med ljudet av bilar som susade fram genom dalen nedanför medan bandet spelade låten ståendes på en persisk matta som var utlagd över det vildvuxna gräset. Sessionen resulterade också i den eleganta Soul To Squeeze som – märkligt nog – inte hamnade på skivan men släpptes som singel i USA 1993.

Albumet presenterade ett mer förfinat och mjukare Red Hot Chili Peppers, både musikaliskt och textmässigt. I Could Have Lied och Breaking The Girl – med Frusciantes ringande akustiska gitarr – uppvisade ett mångsidigare band som öppnade nya vägar för att leverera sin groove. Men de var fortfarande inte främmande för bombastisk och tung funk, exemplifierat genom den grymma Give It Away som kom ur ett Flea-jam som Kiedis omedelbart fastnade för. Den groteska karikatyren i Sir Psycho Sexy utmålar dem som oansvariga sexister, men texten är så uppenbart överdriven att all kritik måste anses vara ogrundad.

My Lovely Man var en kärleksförklaring från Kiedis till Hillel: ”Well I’m cryin’/now my lovely man/yes I’m cryin’/now later/my lovely man, if I can …” Han spelade in sången till låten i ett provisoriskt bås vid fönstret med utsikt över omgivningarna och med tända ljus på golvet längs båsets väggar.

Men det var i Under The Bridge som bandets kreativa och kommersiella guldåder låg. Kiedis utgick från sin kärlek till bandets adoptivhemstad Los Angeles, personifierade den (’” I drive on her streets/’cause she’s my companion/i walk through her hills/’cause she knows who I am” ) och hade det som utgångspunkt innan han reflekterade över sin mörka tid där som heroinmissbrukare.

På bandets sista dag i huset sa Frusciante med famnen full av kläder och cd-skivor att han aldrig hade känt sig så stolt över något han gjort i hela sitt liv. Flea menade att så länge bandet kunde hålla kärleken till musiken och varandra vid liv så fanns det ingen risk att de någonsin skulle misslyckas.

utgiven 1991 producent Rick Rubin