88 Hunky Dory

David Bowie

Dory, denna kaleidoskopiska samling poplåtar som meddelade Bowies ankomst och utgjorde startskottet till en rad album som utgjorde milstolpar under 1970-talet – från Ziggy Stardust till Aladdin Sane och Heroes.

Bowie var exalterad över sin växande låthög och sin nya inriktning. Han ringde upp gitarristen Mick Ronson. Med löfte om inspelningssessioner och en sovplats flyttade Ronson med trummisen Woody Woodmansey och basisten Trevor Bolder på släp in i Haddon Hall.

Woodmansey som hade spelat på Bowies The Man Who Sold The World blev omedelbart tagen av det nya materialet: ”Jag tycker att han fokuserade mer på låtskrivandet och lyckades behålla sin unika approach, särskilt textmässigt, samtidigt som han strömlinjeformade allting”, sa han. ”Låtarna var mer strukturerade. Ärligt talat trodde jag inte att han hade de här låtarna i sig.”

Bolder som hade spelat i ungefär åtta månader med Ronson och Woodmansey i bandet Ronno var också förvånad. ”Jag hade ett intryck av Bowie som något av en folkmusiker. Jag insåg inte hur bra han var förrän vi började spela in Hunky Dory.”

Inspelningarna inleddes i Trident Studios i Soho, London tidigt i juni 1971. De arbetade från klockan två på eftermiddagen till midnatt, måndag till lördag, med korta pauser för te, mackor och en och annan flaska vin. Bandet sveptes in i en färgglad värld av flamboyanta hattar, Garbos ögon och övermänniskor (skivans återkommande tema om barn som förvandlas till upplysta varelser influerades av Bowies kärlek till Aleister Crowleys ockulta texter och Arthur C. Clarkes science fiction-romaner).

Bolder minns spänningen: ”Vår inställning var väldigt rakt på sak. Vi kom in i studion, David spelade upp en låt – ofta någon som vi aldrig hade hört – vi körde igenom den en gång och spelade sedan in den. Det fanns ingen tid att fundera över vad vi skulle spela, det var där och då som gällde. I vissa avseenden är det nervöst, men det bidrar till en särskild känsla. Om man spelar en låt för många gånger i studion kan den bli uttjatad och jag tror att David ville fånga energin som finns där i början.”

Från start till slut tog skivan två veckor att spela in och två veckor att mixa. Hunky Dory släpptes den 17 december 1971 och hyllades av Melody Maker som ”det mest innovativa låtskrivandet som har hamnat på skiva under en avsevärd tid”. NME skrev att det var ”Bowie som allra bäst”, medan New Yorker utsåg Bowie till ”den intelligentaste person som någonsin har valt rockmusik som sitt medium”.

Med en omslagsbild som påminde om ett George Hurell-porträtt av Veronica Lake verkade Bowie redo att bli synad på nära håll. Trots lysande recensioner nådde den globala försäljningen under det första kvartalet knappt 5 000 exemplar. Inte för att Bowie lade märke till det. Mannen som hade sjungit ” I’m much too fast to take that test” var redan tillbaka i studion där han spelade in den skiva som inom sex månader skulle förvandla honom till en glamrockens superstjärna: Ziggy Stardust. Tack vare Ziggys uppstigande och allomfattande effekt på David Bowie har Hunky Dory förblivit i dess skugga som den tysta, begåvade brodern. ”Hunky Dory var skivan där Davids låtskrivarförmåga etablerades”, sa Woodmansey. ”Det var den egentliga starten på Davids karriär.”