84 Rage Against The Machine Rage Against The Machine

den framväxande grungerörelsen. I Amerika kom en ny generation hip hop-band som kommenterade samhället och slog ihop gatlivets skitiga realism med den våldsamma glamouren i en Hollywood-thriller. Allt detta hände mot bakgrund av global villervalla, rasmotsättningar och hotet om krig i Mellanöstern. Bandets tajming var perfekt. Faktum är att det hela skedde av en tillfällighet. Sångaren Zack de la Rocha, gitarristen Tom Morello, basisten Timmy C (Tim Commerford) och trummisen Brad Wilk hade spelat med olika halvsunkiga L.a.-band, bland andra Inside Out (Zack) och Lock Up.

”Jag hade varit med i ett band med skivkontrakt”, säger Morello, ”men bandet droppades av bolaget och jag trodde att det var kört. Jag tänkte att om jag inte blir rockstjärna eller spelar in skivor ska jag åtminstone spela musik som jag tror på till hundra procent. Och jag hade turen att träffa tre personer som resonerade på samma sätt.”

Än idag är gitarristen förbluffad över att ett bolag var villiga att satsa på RATM och deras politiska budskap – ett stort bolag till på köpet. Bandets demo med 12 låtar hittade till Michael Goldstone, höjdaren på Epic Records som signade Pearl Jam.

”Vårt enda mål var att skapa musik för vår egen skull och göra ett eget släpp – ett kassettband, en genomarbetad demotape av de 12 låtar vi hade skrivit”, säger Morello. ”Det var vårt enda mål. Vi trodde inte att vi skulle göra några konserter. Vi trodde inte att vi skulle spela in någon skiva.”

RATM började spela in sitt debutalbum med Garth Richardson, en ung kanadensisk ljudtekniker vars största referens hittills var hair metal-bandet White Lion i mars 1992. Sju av de 12 låtarna från demon, inklusive Killing In The Name, Bomb Track och Bullet In The Head, hamnade på skivan.

”Låtarna var redan klara till 85–90 procent”, minns Richardson. ”Vi gjorde några småändringar, främst i texterna. Det var bokstavligt talat bara att spela in dem.”

För att göra det tog producenten in ett fullskaligt konsert-pa i syfte att fånga bandets fulla livekraft. Det handlade om ren och oförfalskad råhet.

Rage Against The Machines framgångar kom som en överraskning, inte minst för bandet själva. De gick snabbt från att vara utbölingar på Hollywoods rockscen till att leda USA:S alternativa rockrörelse. Och snarare än att matta av deras politiska engagemang gjorde framgången det bara starkare – inte minst 1993 när de klev upp nakna på scenen under Lollapalloozafestivalen i Philadelphia – bortsett från gaffatejp över munnarna som en protest mot censur.

RATM:S debutalbum utgör en milstolpe ännu ett kvarts sekel efter att det släpptes. Här lyckades de verkligen kombinera rap och metal och leverera en musikalisk råsop.

”Människans strävan har inte förändrats. Rasismen har inte förändrats. Saker och ting går snarare bakåt”, säger Richardson. ”Rage Against The Machine skapade en otrolig skiva som var högaktuell och det kommer den att vara igen och igen och igen.”