81 Ramones

Ramones

myt – att Ramones var ett gäng dumskallar som bara dök upp, pluggade in och på något magiskt vis lyckades fånga sitt liveset på band. ”Vi försökte fånga deras livesound, men vi försökte också förbättra det”, säger producenten Craig Leon och understryker att studiotricks som pålägg, dubbad sång och till och med orgel och rörklockor användes på Ramones. Det krävdes sofistikerad teknik för att det skulle låta primitivt och rått.

När man lyssnar på skivan idag måsta man vada igenom 40 års hajp innan man kan bilda sig en uppfattning. Även om du aldrig har hört den förut är i princip varje ton, åtminstone på sida ett, bekant: det är kaos i serietidningstappning – Some Glue, Chain Saw – Joey Ramones nonchalanta sångstil, punkropen Hey ho, let’s go!’ och Wun-tew-free-faw!’, Dee Dees brutala bas, Johnnys uppspeedade tandläkarborrgitarrer och Tommys upptempobeat. Som med filmen Taxi Driver, en annan artefakt från 1976, kan man pausa var som helst och frysa tiden i ett ikoniskt ögonblick.

Efter fyra decennier av extrem metal och hiphop är det något av en bedrift att referenserna till Motorsågsmasakren ( Chain Saw), manlig prostitution ( 53rd & 3rd) och nazism (på avslutningsspåret Today Your Love, Tomorrow The World) fortfarande kan vara störande och stötande.

Men trots all den ”nya världens” våld är det förvånande hur rotad i sin tid skivan är och hur lam sinnesstämningen är emellanåt. Ramones är lika delar hyllningar och sabotage, lika mycket en språngbräda för kommande generationer som ett kärleksbrev till 50- och 60-talen. De kontroversiella uppmaningarna ( Beat On The ) jämnas ut med pinsamt timida oanständigheter ( Hey, daddio). I Don’t Wanna Walk Around With You (” I don’t wanna walk around with you/so why you wanna walk around with me?”) låter snarare barnslig än ondskefull och nihilistisk, och på låten I Wanna Be Your Boyfriend antar Ramones rollen av den undergivne, osäkre mannen i ett tillstånd av längtan (” Do you love me babe?/what do you say?”), som knappast stämmer överens med punkinställningen” inga känslor”.

Ramones beskrivs ofta som ett kortfattat mästerverk med allt överflödigt bortskalat – trots att den längsta låten, Beat On The Brat, som är 2 minuter och 33 sekunder kunde ha kapats med 45 sekunder. Det finns ytterligare en paradox med Ramones: när det gäller ett så här ikoniskt album känns det vanhelgande att alls kritisera det. Samtidigt står det klart att med Judy Is A Punk hade Ramones redan sagt allt och sammanfattat sin filosofi med sådan precision att de kunde ha slutat redan där med vad som skulle ha blivit en strålande trespårs-ep.

Ramones debutalbum handlar egentligen om en enda sak – att världen är absurd och farlig, men full av tillfällen till att ha skoj och ställa till med rackartyg. Det budskapet lyckades de banka in med hänsynslös obeveklighet.