78 Seventh Son Of A Seventh Son

Iron Maiden

Det har gått över 40 år sedan Iron Maiden lämnade Londons East End och gav sig ut på livescenerna, och det har gått 36 år sedan deras banbrytande debutalbum bidrog till att skapa en ny heavy metal-era. Det skulle inte dröja länge innan de blev världens största metalband med försäljning av miljontals skivor.

Många Maiden-fans anser att Seventh Son Of A Seventh Son, deras sjunde studioalbum från 1988, är den bästa skiva bandet någonsin har gjort. Andra håller givetvis inte med, men även de håller med om att det är en av de främsta pärlorna i bandets omfångsrika katalog.

Den är pricken över i efter en rad lysande skivor som började med den självbetitlade Iron Maiden 1981, en svåröverträffad debut i heavy metalgenrens historia.

Seventh Son Of A Seventh Son tillägnades en enda berättelse – ett ovanligt grepp för ett band som vanligen skrev låtar som berättade olika historier. Musiken var progressiv rock och för första gången använde sig Iron Maiden av keyboard.

Seventh Son Of A Seventh inleds med Moonchild, en ockult och episk låt med primalskrik och en ovanligt ruskig text om ritualmord på nyfödda (gåshud utlovas) och fortsätter med vad som ser ut som en lista över Maiden-klassiker.

Från de oklanderliga singlarna Can I Play With Madness och The Evil That Men Do till den progressiva glöden i titelspåret och den enastående The Prophecy.

Trots att titellåten är evighetslång och väldigt proggig galloperar den fram på Maidens patenterade vis. Med keyboard, berättarröst och skickligt utförda tempoändringar erbjuder stycket med sina nästan 10 minuter på ett övertygande mikrokosmos.

The Clairvoyant spricker nästan i sömmarna där den glider fram i en glimrande, mångfacetterad vers innan den smälter i en refräng som verkar vara skräddarsydd för vilt dansande festivalbesökare.

spekulerar i medvetandet och livet efter detta. Den inleds med en lågmäld gitarrmelodi innan den når ett mäktigt, enträget crescendo. Can I Play With Madness är kort och gott grym.

I ett av sina märkligare beslut under karriären valde Maiden inte bara att avsluta albumet Seventh Son Of A Seventh Son med den mycket kommersiella Only The Good Die Young. De valde dessutom att inte släppa den som singel.

Mycket på Seventh Son är episkt och komplext, men Only The Good Die Young har ett mer direkt anslag – den är medryckande, stämningshöjande och har en sjuhelvetes refräng.

”Vi funderade mycket kring den”, säger basisten och bandledaren Steve Harris om skivan. ”Skivan var bra som omväxling för oss, och jag tycker att den blev riktigt bra. Att göra ett konceptalbum var en ny utmaning för oss. Jag har alltid älskat progressiv rock – Yes, Genesis, ELP – och den här skivans titelspår var en kraftfull låt med tydliga progressiva inslag.”

”Men alla var inte så förtjusta i skivan då”, medger Harris. ”Bruce [Dickinson, sångaren] sa till och med att Queensrÿche hade gjort ett bättre konceptalbum än oss med Operation: Mindcrime. Jag sa: ’Det är en bra skiva, men vi har gjort en jävligt bra skiva!’”

Utgivningen av Seventh Son Of A Seventh Son i april 1988 överskuggades något av Queensrÿches kritikerrosade Operation: Mindcrime som släpptes bara några veckor tidigare, och Maidens