67 Live At Leeds

The Who

Som uppföljare till Tommy med sitt överdådiga triptykkonvolut av Mike Mcinnerney som var en blandning av psykedelia och M.C. Escher, verkade det här vara ett utslag av The Whos sinne för humor och för deras hatkärlek till 1900-talets konsumtionism.

Nästa överraskning gällde själva skivan. Den består av endast sex låtar varav tre är covers – Johnny Kidds Shakin’ All Over, Eddie Cochrans Summertime Blues och Mose Allisons Young Man Blues – samt de egna låtarna Substitute, My Generation och Magic Bus. Men det innebär inte att Live At Leeds snålar på material, My Generation är ett 16 minuter långt medley som innehåller delar från See Me, Feel Me, Listening To You, Underture, Naked Eye och The Seeker, medan Magic Bus rasar i sju och en halv minut.

Enligt historien åkte The Who på en omfattande världsturné efter utgivningen av Tommy i mitten av 1969 i syfte att marknadsföra rockoperan. Intentionen var att återvända med tillräckligt mycket material för ett livealbum. När de var hemma i England igen insåg de att det var en övermäktig uppgift att plöja igenom 80 timmars inspelningar för att plocka ut det bästa. Istället valde de att spela in ytterligare två konserter, en på Leeds University och en på Hull City Hall – båda under samma helg, den 14 februari (Alla hjärtans dag) 1970. Banden från världsturnén brändes upp för att förhindra piratutgivning av materialet. Ett förfarande som kan anses vara antingen fullt att tillförsikt eller fullkomligt idiotiskt.

”Jag önskar att det var sant”, säger Townshend. ”Faktum är att vår ljudkille, Bob Pridden, vadade igenom alla rullband. Det tog ungefär tre veckor och vi närmade oss deadline. Några av stereobanden jag lyssnade på var toppen. Det var svårt att plocka ut någon som var bättre än de andra. Standarden var bra och väldigt jämn. Så jag bad Bob att lyssna. När han var klar frågade jag om det var någon specifik konsert som stod ut. Han sa att alla var bra. Jag frågade om jag fick se hans anteckningar. Han hade inte gjort några. Vi skulle lika gärna ha kunnat blunda och välja en inspelning. I ren frustration – och jag var nog ganska arg också – bad jag honom bränna rubbet för att förhindra bootlegutgåvor, och hyra en åttakanalsbandspelare till kommande helgs konserter i Hull och Leeds. Inspelningarna skulle jag mixa hemma där jag hade en åttakanalsbandare. Han svär att han brände alla band, men han kanske sparade några stycken. Jag hoppas det! Jag mixade Live At Leeds i min lilla hemstudio där jag hade spelat in alla mina demos hittills, och även Thunderclap Newman och även en del med Small Faces. En skillnad mot många andra The Who-mixar är att elgitarren är väldigt hög.”

Även om sanningen inte är lika slagkraftig som myten är en sak klar: när bandet klev upp på scenen den där All hjärtans dag-helgen 1970 hade de uppnått en ostoppbar, mäktig groove och ett musikaliskt samspel som på sin tid var oöverträffat.