65 Live And Dangerous

Thin Lizzy

Dubbelliven med utvikningsbart omslag hade 1978 förvandlats till en dinosaurrockkliché. Men Thin Lizzy återupplivade det uttjatade formatet med sitt häpnadsväckande liveset framfört av den klassiska Brian Roberston/scott Gorham-sättningen. Strålande tolkningar av Lizzy-klassiker som Jailbreak och Don’t Believe A Word flödade ur högtalarna hela sommaren. Och vem kan motstå Phil Lynotts fräcka charm med haranger som: ”Finns det någon här som har något irländskt i sig? Är det några av tjejerna som skulle vilja ha lite mer irländskt i sig?”

Mycket har skrivits om Live And Dangerous. Var det verkligen en liveskiva eller spelades musiken in i studio? Så mycket har skrivits om detta ikoniska album under åren att mycket är oklart.

Idén till den klassiska Thin Lizzy-liven föddes under en Usa-turné. Peter Framptons skiva Frampton Comes Alive och singeln Show Me The Way hade just tagit Staterna med storm och det var – ärligt talat – ganska lamt. Det ansåg Thin Lizzy också. ”Jag kommer ihåg att jag satt i bilen med Phil”, minns Gorham. ”Vi hade hört den en miljard gånger. Phil sa: ’Fan – vi skulle kunna göra det där …’ Alla satt tysta i en liten stund, och det var själva ögonblicket.”

Thin Lizzy hade spelat in konserter tidigare i ett försök att fånga sitt mäktiga livesound. Det fanns fyra spelningar från Hammersmith Odeon från Johnny The Fox- turnén 1976, ”dokumenterade för eftervärlden” (med förbandet Clovers munspelare Huey Lewis som gäst på Baby Drives Me Crazy), flera gig från Bad Reputationturnén hösten 1977 (med förbandet Graham Parker And The Rumours saxofonist John Earl som gäst på Dancing In The Moonlight) samt två konserter som spelats in till den berömda King Biscuit Hour – en på Tower Theatre i Philadelphia som förband åt The Tubes, en annan i Toronto.

Med Tony Visconti ombord hade de en producent som hade skapat livemagi åt David Bowie. Visconti föresatte sig att göra samma sak för Thin Lizzy, men det var ingen enkel uppgift. Thin Lizzy var så angelägna att ha med Visconti på uppföljaren till Bad Reputation att han fick besluta vad som skulle ges ut. Valet stod mellan ett studioalbum som skulle ta tid, eller en liveskiva som alla tänkte skulle gå snabbt att mixa och ge ut.

”Projektet inleddes med en fråga från Phil: ’Vad skulle du helst göra, en vanlig studioplatta eller en snabb livemix?’” minns Visconti. ”Eftersom jag hade planerat ett nytt Bowie-album inom några veckor så valde jag livealbumet. Den här ’liveskivan’ tog sex veckor att slutföra!”

Visconti upptäckte att kassetterna som han skulle förse med sin magiska touch hade spelats in i flera olika städer och länder vid olika tillfällen och av olika tekniker (”Inte av mig”, understryker han). ”De gick i olika hastighet, vissa var inspelade med Dolby, andra inte. Det blev ett stort problem. Om Phil ville jobba på en ny låt i ett annat format var jag tvungen att låta en tekniker dra om kablarna till de analoga rullbandspelarna.”