56 Aqualung

Jethro Tull

skotte som förgrundsfigur givetvis. Jethro Tulls identitet är synonym med Ian Anderson – sångaren som även spelar akustisk gitarr, mandolin, blockflöjt, piano, fiol och inte minst tvärflöjt som ingen annan. Anderson har hämtat inspiration ur de djupaste rötterna av folkmusiken och pysslat med elektronika när det var helt nytt och i princip outforskat. Han har skrivit om prostituerade och luffare, kyrkligt överflöd och hedniska bestar. Han har blivit allt mer bekymrad över jordbrukets nedgång i takt med stigande ålder. Han är ett original, en man som har antagit flera halvironiska, självkritiska personligheter som har definierat bandet han frontar.

Aqualung kan bäst beskrivas som att den befinner sig halvvägs mellan tidigare bluesbaserade alster och den folkmusikinfluerade progressiva rock som skulle blomma ut till fullo på kommande skivor ( Thick As A Brick). Trots att Aqualung är rik på konceptuell kontinuitet, som Frank Zappa skulle kunna ha beskrivit det, är det inte i egentlig mening ett konceptalbum – ett faktum som Ian Anderson vresigt har poängterat under åren. Skivan består av en samling sjaskiga, sekulära scener mot vilka hyckleriet med organiserad religion och konceptet med gud granskas.

Mycket av skivans kraft och osannolika bärkraft vittnar om låtarnas kvalitet. Här är ett band som upptäcker sitt sanna jag. Bert Jansch och Roy Harpers influenser märks tydligt, men den magnifika Mother Goose – en elisabetansk madrigal med post-medeltida blockflöjter – sträcker sig ännu längre tillbaka och avslöjar Ian Andersons intresse för äldre musik.

Det är dock Martin Barres bombastiska riff på titelspåret och de efterföljande Locomotive Breath och Cross-eyed Mary som definierar skivan, och de utgör en radiovänlig plattform som gjorde att bandet fick stora kommersiella framgångar i USA – hur märkligt det än kan låta så här 47 år senare.

Det är en väldigt dynamisk skiva som kickstartas med titellåtens dånande riff, och som följs av tidlösa klassiska rocklåtar ( Cross-eyed Mary, My God) varvade med korta akustiska bitar som kunde ha kommit direkt ur Roy Harpers sångkatalog ( Cheap Day Return, Wond’ring Aloud). Och Locomotive Breath är än idag det bästa liveextranumret som någonsin har skrivits.

När det gäller texterna målas några trovärdiga och färgstarka personportätt upp på skivans första sida, medan sida två utforskar teman som är relaterade till organiserad religion. Det fick kritikerna att kalla Aqualung för ett konceptalbum. Det var det egentligen inte. Men både textmässigt och musikaliskt var det ett banbrytande album som demonstrerade Jethro Tulls tyngd och intelligens.