53 Pet Sounds

The Beach Boys

Historiskt har Pet Sounds aldrig tagits på lika stort allvar som Bob Dylans Blonde On Blonde eller The Beatles Revolver. Kanske det berodde på att The Beach Boys saknade den motkulturella kraft som Bob Dylan och The Beatles hade eller kanske det hade något att göra med det fantasilösa omslaget.

Men det var då. Idag anses Pet Sounds inte bara vara jämbördig de nämnda skivorna, somliga anser att den är överlägsen. Tillsammans med den lika banbrytande singeln Good Vibrations som släpptes fem månader senare ritade den om kartan för framtidens rockmusik.

Skivan markerar ett väldigt utvecklingssprång hos kompositören, den sköre Brian Wilson, men den var ingalunda en blixt från klar himmel. En noggrann granskning av bandets katalog avslöjar släktskap med skivan så långt bak som till The Lonely Sea från deras andra skiva från 1963 eller tidiga ballader som The Warmth Of The Sun och In My Room. På Today! från 1965 finns en rad låtar på sida två som vittnar om sofistikerad harmonik och en strävan efter att utforska mognare sidor av musiken än det som handlade om surfing och bilar.

Pet Sounds var dock ett sammanhängande och komplext verk, en slags prototyp för konceptalbumet med orkestrala ambitioner.

Ett nervöst sammanbrott på en flygning mellan Los Angeles och Houston i december 1964 tvingade Brian Wilson att ställa om fokus från turnerandet till det behagligare arbetet med att skriva låtar och utforska inspelningsstudions gränslösa möjligheter.

Följande år introducerades han dessutom för marijuana och hallucinogena droger. Med The Beatles Rubber Soul ringande i öronen och tävlingsinstinkten uppväckt påbörjade han arbetet med det som han lovade sin fru Marilyn skulle bli ”historiens bästa rockalbum”. För att kunna fånga de små symfonier han hade i huvudet på band var han tvungen att ta två avgörande steg. För det första gav han förtroendet att omvandla hans tankar om förlorad oskuld och tillvarons mysterier till den före detta reklammakaren, numera textförfattaren, Tony Asher.

För det andra tog han hjälp av de skickliga studiomusikerna The Wrecking Crew där bland andra gitarristen Glen Campbell och basisten Carol Kaye ingick, båda veteraner som hade jobbat med Phil Spectors ”wall of sound”. Den 23-årige Brian Wilson orkestrerade inspelningarna själv.

De resulterande låtarna – Wouldn’t It Be Nice, Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder), I’m Waiting For The Day, God Only Knows, I Just Wasn’t Made For These Times, Caroline, No – var perfekta och underbara miniatyrhymner som skildrade oron och längtan hos en ung man som stod på gränsen till den obegripliga vuxenvärlden.

De övriga The Beach Boys-medlemmarnas musikaliska insatser på skivan var kanske mindre framträdande, men de intrikata lagren av sångstämmor skulle inte ha varit möjliga