51 Never Mind The Bollocks, Here’s The Sex Pistols

Sex Pistols

Trots att de bara hade släppt en singel våren 1977 var Sex Pistols den största nyheten på Storbritanniens musikscen. Och då var punkrockens mest framträdande fanbärare fortfarande tvungna att bevisa för rockfansen att det fanns substans i punkmusiken som backade upp hajpen. The Clash, The Damned, The Jam och ett flertal andra band hade redan släppt skivor medan Sex Pistols höll på att gå under i sitt eget självskapade kaos.

De hade just kickat basisten Glen Matlock och när de gick in i studion i mars 1977 med ersättaren Sid Vicious upptäckte de att han inte kunde spela sina delar.

Medan bandet en kort period låg på bolaget A&M records (efter att ha legat en ännu kortare tid på EMI) fick gitarristen Steve Jones istället lägga basen och när bandet till slut skrev kontrakt med Virgin landade Never Mind The Bollocks… i skivhyllorna i slutet av oktober 1977. En inte särskilt lovande start, men med facit i hand var det värt väntan.

Från ögonblicket Steve Jones släpper loss de mäktiga ackorden i Holidays In The Sun är skivan triumfatorisk, inspirerande och exemplarisk på alla vis. Faktum är att den får mig att vilja leva om och kasta bort mitt liv på nytt.

Du är säkert bekant med innehållet: det oemotståndliga stridsropet Anarchy In The UK, den magstarka Bodies, hippiedödsrunan Seventeen, partypajaren God Save The Queen och Pretty Vacant, låten som till och med storebröder motvilligt gillade. Skivan kostade bara en spottstyver, om du inte redan har den är det bäst att du har ett giltigt skäl.

Sex Pistols enda riktiga studioalbum var bara 39 minuter långt och inkluderade fyra redan släppta singlar. Trots att bandet bara höll ihop i tre månader efter skivsläppet är Never Mind The Bollocks … en av rockhistoriens mest betydelsefulla och kontroversiella skivor någonsin. Johnny Rottens skräniga sång och provocerande texter mot en vägg av vassa gitarrer utgör en spärreld av ångest och ilska. Många andra klassiska punkskivor lever vidare av nostalgiska skäl, men Sex Pistols tirader mot det brittiska samhället, hyckleriet och den intellektuella dvalan framkallar fortfarande gåshud.

Problems, Liar, Bodies och EMI var som ljudbaserade snuffilmer, en djupdykning i det tidigare outtalbara. ”Mina ord är mina kulor”, sa Johnny Rotten, eller John Lydon som han egentligen heter, 2008. ”De betydde en hel del för min generation.”

När 1978 närmade sig morrade han: ”Har du någonsin fått en känsla av att du är lurad?” och Sex Pistols lade ner. Med flaggan i topp.

Ljudmässigt hade Sex Pistols med sin debut återfört rock’n’rollen till sina ursprungliga beståndsdelar. Det samma gällde konvolutet. ”Grejen med Never Mind The Bollocks … var att den var tvungen att bli ful”, mindes den numera avlidne managern Malcolm Mcclaren. ”Vi tog fram det fulaste omslag vi kunde uppbringa. Jag ville göra det fula vackert.”

”Jag vet inte om Malcolm någonsin läste