Utgiven 1979 producenter Guy Stevens och Mick Jones

Den mest spännande rockmusiken görs av musiker i tjugoårsåldern för tonåringar. Musiken fungerar som en lapp som smygs in under sovrumsdörren av ett storasyskon där det står att allt kommer att bli okej. Vi kommer att få ligga, vi kommer att bli kära, vi kommer att bli höga, våra föräldrar kommer inte att styra över våra liv för alltid. The Clash gav oss allt det – och mycket mer därtill.

Samtidigt som bandet älskade hela rockgrejen och gjorde musik för killar med sunkiga bilar och skitjobb är London Calling, Sandinista! och Combat Rock skivor för vuxna, skivor man har med sig när ilskan har mattats av, när man har blivit mindre självupptagen och börjar blicka ut i världen.

Mycket rockmusik är väldigt navelskådande, men från London Calling och framåt riktade The Clash blicken utåt. Musiken handlade inte om dem, deras problem, hur väck de var på droger eller kändislivets baksida. Det handlade om oss,