47 Lon­don Cal­ling

The Clash

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

om dig och om den sto­ra vi­da värl­den som vän­ta­de på dig.

Punk­rö­rel­sen de ha­de va­rit med om att ska­pa för­vand­la­des till Oi!-rö­rel­sen, men The Clash väg­ra­de att re­du­ce­ra sig själ­va till ba­ra ”små brit­ter”. Bå­de mu­si­ka­liskt och text­mäs­sigt om­fam­na­de de en värld bort­om de eg­na röt­ter­na och lät sig in­spi­re­ras av rock’n’roll, reg­gae, ca­lyp­so, jazz, folk­mu­sik, blues och soul. Ibland slog de ihop mu­siksti­lar (el­ler mon­te­ra­de isär dem) med en na­tur­lig och gen­re­vid­gan­de ex­pe­ri­ment­lus­ta som de säl­lan upp­märk­sam­mas för.

Som Chris Know­les po­äng­te­rar i sin ly­san­de sam­man­ställ­ning av rös­ter om The Clash, Clash Ci­ty Show­down, an­sågs The Clash länge va­ra ban­dets bäs­ta ski­va. Den ame­ri­kans­ke mu­sik­kri­ti­kern Ro­bert Christ­gau kal­la­de de­ras de­but-lp ”den bäs­ta rock­ski­va som nå­gon­sin har gjorts” och ran­ka­de den som 1970-ta­lets bäs­ta ski­va. Det brit­tis­ka mu­sik­ma­ga­si­net Sounds rös­ta­de fram den som värl­dens bäs­ta ski­va 1985.

Lon­don Cal­lings sta­tus bör­ja­de egent­li­gen sti­ga först när Rol­ling Sto­ne år 1989 rös­ta­de fram den som 1980-ta­lets bäs­ta ski­va (den ame­ri­kans­ka ver­sio­nen av ski­van släpp­tes i ja­nu­a­ri 1980). En cy­ni­ker skul­le kanske på­stå att vi likt en flock får ore­flek­te­rat har följt Rol­ling Sto­nes nyc­ker i vår dyr­kan av ski­van. Det är nog rätt­vi­sa­re att se det som en mer ba­lan­se­rad re­ak­tion på ski­van ef­ter det fros­ti­ga mot­ta­gan­de den fick när den släpp­tes.

Lon­don Cal­ling var var­ken ett ex­em­pel på att ban­det sål­de ut sig el­ler ett med­ve­tet för­sök att slå i USA. Men den kan ses som ett mo­get mu­si­ka­liskt och po­li­tiskt svar på en brit­tisk pop­kul­tur som ha­de för­vand­lats av band som Spe­ci­als och Dexy’s Mid­night Run­ners, och ett prakt­verk av ett band som stod på höj­den av sin för­må­ga. De upp­munt­ra­des dess­utom att må­la en mer ny­an­se­rad bild av en man med en färg­stark bak­grund i rock­histo­ri­en.

Pro­du­cen­ten Guy Ste­vens ha­de haft en fram­trä­dan­de roll i 1960-ta­lets blues­ex­plo­sion. Han drev skiv­bo­la­get Sue Re­cords och häng­de med Procol Ha­rum och lik­nan­de band. Han var dess­utom man­nen bakom Mott The Hoop­le (gi­tar­ris­ten Mick Jo­nes fa­vo­rit­band), men 1979 var han in­te i sär­skilt bra form. Strum­mer och de and­ra drog ho­nom från pu­ben in i stu­di­on. In­spi­re­ra­de av den­na in­sta­bi­la fa­ders­fi­gur spar­ka­de The Clash igång ses­sio­ner­na på ett nytt, mer mu­si­ka­liskt sätt. Trum­mi­sen Top­per He­a­don kun­de spe­la vad som kräv­des av ho­nom. Paul Si­mo­non be­höv­de in­te läng­re mar­ke­ring­ar på grepp­brä­dan för att ori­en­te­ra sig på sin bas. Strum­mer och Jo­nes var på höj­den av sin låt­skri­var­för­må­ga. Ingen­ting kun­de stop­pa dem.

Train In Vain är groo­vig som klas­sisk soul. Guns Of Brixton trol­lar fram en dos äk­ta Lon­don-reg­gae. Ru­die Can’t Fail är ska-punk på hög ni­vå. Ti­tel­spå­ret för­ut­spår en kom­man­de apo­ka­lyps – och väl­kom­nar den (” Lon­don is drow­ning and I li­ve by the ri­ver!’”). Det var par­tyt vid värl­dens än­de. Rock, I’m Not Down – al­la lå­tar på Lon­don Cal­ling är ge­nu­i­na, skrä­ni­ga och äk­ta.

När de spe­la­de in roc­ka­bil­lyco­vern Brand New Ca­dil­lac blev Top­per be­stört över Ste­vens ex­ta­tis­ka re­ak­tion över slu­tet. ”Vi får ta om den”, sa trum­mi­sen. ”Vi öka­de.” ”All bra rock’n’roll ökar”, sva­ra­de Ste­vens.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.