47 London Calling

The Clash

om dig och om den stora vida världen som väntade på dig.

Punkrörelsen de hade varit med om att skapa förvandlades till Oi!-rörelsen, men The Clash vägrade att reducera sig själva till bara ”små britter”. Både musikaliskt och textmässigt omfamnade de en värld bortom de egna rötterna och lät sig inspireras av rock’n’roll, reggae, calypso, jazz, folkmusik, blues och soul. Ibland slog de ihop musikstilar (eller monterade isär dem) med en naturlig och genrevidgande experimentlusta som de sällan uppmärksammas för.

Som Chris Knowles poängterar i sin lysande sammanställning av röster om The Clash, Clash City Showdown, ansågs The Clash länge vara bandets bästa skiva. Den amerikanske musikkritikern Robert Christgau kallade deras debut-lp ”den bästa rockskiva som någonsin har gjorts” och rankade den som 1970-talets bästa skiva. Det brittiska musikmagasinet Sounds röstade fram den som världens bästa skiva 1985.

London Callings status började egentligen stiga först när Rolling Stone år 1989 röstade fram den som 1980-talets bästa skiva (den amerikanska versionen av skivan släpptes i januari 1980). En cyniker skulle kanske påstå att vi likt en flock får oreflekterat har följt Rolling Stones nycker i vår dyrkan av skivan. Det är nog rättvisare att se det som en mer balanserad reaktion på skivan efter det frostiga mottagande den fick när den släpptes.

London Calling var varken ett exempel på att bandet sålde ut sig eller ett medvetet försök att slå i USA. Men den kan ses som ett moget musikaliskt och politiskt svar på en brittisk popkultur som hade förvandlats av band som Specials och Dexy’s Midnight Runners, och ett praktverk av ett band som stod på höjden av sin förmåga. De uppmuntrades dessutom att måla en mer nyanserad bild av en man med en färgstark bakgrund i rockhistorien.

Producenten Guy Stevens hade haft en framträdande roll i 1960-talets bluesexplosion. Han drev skivbolaget Sue Records och hängde med Procol Harum och liknande band. Han var dessutom mannen bakom Mott The Hoople (gitarristen Mick Jones favoritband), men 1979 var han inte i särskilt bra form. Strummer och de andra drog honom från puben in i studion. Inspirerade av denna instabila fadersfigur sparkade The Clash igång sessionerna på ett nytt, mer musikaliskt sätt. Trummisen Topper Headon kunde spela vad som krävdes av honom. Paul Simonon behövde inte längre markeringar på greppbrädan för att orientera sig på sin bas. Strummer och Jones var på höjden av sin låtskrivarförmåga. Ingenting kunde stoppa dem.

Train In Vain är groovig som klassisk soul. Guns Of Brixton trollar fram en dos äkta London-reggae. Rudie Can’t Fail är ska-punk på hög nivå. Titelspåret förutspår en kommande apokalyps – och välkomnar den (” London is drowning and I live by the river!’”). Det var partyt vid världens ände. Rock, I’m Not Down – alla låtar på London Calling är genuina, skräniga och äkta.

När de spelade in rockabillycovern Brand New Cadillac blev Topper bestört över Stevens extatiska reaktion över slutet. ”Vi får ta om den”, sa trummisen. ”Vi ökade.” ”All bra rock’n’roll ökar”, svarade Stevens.