44 Bat Out Of Hell

Me­at Lo­af

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Året är 1973. Jim Ste­in­man är med­för­fat­ta­re till mu­si­ka­len Mo­re Than You De­ser­ve. Den ut­spe­lar sig un­der Vi­et­namn­k­ri­get och fick en hel del upp­märk­sam­het bland kri­ti­ker­na, in­te minst tack va­re Mar­vin Lee Aday, en ung sång­a­re som fram­träd­de un­der nam­net Me­at Lo­af.

”Jag var ad­vo­kat på den ti­den”, sä­ger Da­vid So­nen­berg, nu­me­ra ma­na­ger och ad­vo­kat som har job­bat med bå­de Ste­in­man och Me­at Lo­af se­dan mit­ten av 1970-ta­let, ”och en av mi­na förs­ta kli­en­ter var Me­at Lo­af, Mar­vin Aday. Han var med i Mo­re Than You De­ser­ve på Pub­lic Theat­re. Vid tid­punk­ten var Joe Papp [pro­du­cent på Bro­ad­way] in­tres­se­rad av att sät­ta upp en show som Ste­in­man ha­de skri­vit, en fu­tu­ris­tisk Pe­ter Pan, och Ste­in­man ha­de sagt att han var tvung­en att kol­la upp rät­tig­he­ter­na ef­ter Ja­mes Bar­ri­es. Så Papp frå­ga­de om jag vil­le föl­ja med och se vad de syss­la­de med.”

So­nen­berg följ­de med och såg en re­pe­ti­tion av Ste­in­man nya fö­re­ställ­ning Ne­ver­land. ”Jag blev bort­blåst”, minns han. ”Den var sex­ig, ga­len och gans­ka våld­sam. Och där var en Pe­ter, och en Wen­dy, och en Krok, och en Tinge­ling … Jag sa till Papp att vi mås­te re­da ut det där med rät­tig­he­ter­na.”

Ne­ver­land var mer än en rock­ver­sion av Pe­ter Pan, det var näs­tan en om­ar­be­tad ver­sion av mu­si­ka­len The Dream Engi­ne som han ha­de sat­te upp på col­lege näs­tan tio år ti­di­ga­re. Re­jält om­ar­be­tad.

De of­ta gans­ka tris­ta re­fräng­er­na i The Dream Engi­ne er­sat­tes med en rad lå­tar som näs­tan ver­ka­de kom­ma från en an­nan ga­lax. De ha­de ett visst sam­rö­re med Bru­ce Spring­s­te­ens mu­sik – en roc­ki­ga­re ver­sion av Phil Spector sedd ge­nom ett po­e­tiskt 1970-tal­s­per­spek­tiv – men där Spring­s­teen gjor­de sin mu­sik spar­sma­kad och mer ur­ban fläs­ka­de Ste­in­man på. Hans upp­fatt­ning om en mo­tor­cy­kellåt gjor­de att Born To Run fram­stod som en hyll­ning till en cy­kel med limp­sa­del. Ste­in­mans vi­sion var te­a­tra­lisk och ope­ra­lik. Det hand­la­de om sex och ro­mans, dra­ma och me­lo­dra­ma, kär­lek, död och ame­ri­kans­ka gi­tar­rer. Och även med sin tids mått mätt var lå­tar­na långa. De var dess­utom rik­tigt bra.

”Sex av de sju lå­tar som ham­na­de på Bat Out Of Hell var med i Ne­ver­land”, minns So­nen­berg. ”Den in­led­des med att Pe­ter sjöng All Rev­ved Up, det var otro­ligt.”

Ne­ver­land blev ald­rig verk­lig­het. Och det fanns go­da skäl till det. ”Jag skic­ka­de ma­nu­set till Gre­at Or­mond Stre­et Hospi­tal som äger rät­tig­he­ter­na till Pe­ter Pan”, sä­ger So­nen­berg. ”Och de­ras ju­rist sa: ’Ty­värr, mis­ter So­nen­berg, du tap­pa­de mig re­dan vid mör­dar­nun­nor­na.’ De var mör­dar­nun­nor som flög om­kring i Victo­ria’s Secretun­der­klä­der …”

Ne­ver­land var död. Men lå­tar­na som Jim Ste­in­man ha­de var fort­fa­ran­de bra. Nu in­led­de han och Me­at Lo­af re­san med sin väl­do­ku­men­te­ra­de ge­men­sam­ma kar­riär. De gick från skiv­bo­lag till skiv­bo­lag och istäl­let för att läm­na en de­mo på nå­gons skriv­bord fram­för­de de he­la ski­van på plats med ba­ra pi­a­no och sång. Som plan be­trak­tad var det van­sin­ne och den fun­ka­de in­te. Det hand­la­de in­te ba­ra om att be­fin­na sig i ett be­grän­sat ut­rym­me med två av rock­värl­dens mest skräm­man­de per­so­ner, det hand­la­de ock­så om själ­va Bat Out Of Hell. Mit­ten av 1970-ta­let var en tid för ra­di­o­rock, väst­kust­ban­den tog det lugnt och även de främs­ta brit­tis­ka ban­den – Pink Floyd och de and­ra – avnjöts van­li­gen med hör­lu­rar och nå­got starkt att rö­ka. Lik­som A&r-män­nen var väl­digt få lyss­na­re in­tres­se­ra­de av en stor, skri­kan­de gal­ning och lå­tar som hand­la­de om flad­der­möss och mo­tor­cyklar. Det är väl­känt att Bat Out Of Hells förs­ta fan i mu­sik­bran­schen var Todd Rund­gren. Rund­gren som själv syss­la­de med gen­reö­ver­skri­dan­de mu­sik ha­de sin­ne för hu­mor. Med Rund­grens stöd och peng­ar från det lil­la skiv­bo­la­get Be­ars­vil­le spe­la­des lå­tar­na till slut in. Men in­te ut­an pro­blem. Ett pro­blem var Be­ars­vil­le äga­re Al­bert Gross­man som ti­di­ga­re ha­de va­rit Bob Dy­lans ma­na­ger. ”Al­bert sa: ’Jag sig­nar in­te Me­at Lo­af,’” skrat­tar So­nen­berg. ”Jag frå­ga­de var­för. Han sa: ’Ef­tersom han är för fet.’ Och Al­bert var Me­at Lo­afs dubb­la stor­lek!”

Trots det­ta spe­la­des ski­van in och den gick bra! Med tan­ke på den sans­lö­sa fram­gång­en står det klart att Bat Out Of Hell är en ex­tra­or­di­när ski­va. Den står in­till Ru­mours och The Dark Si­de Of The Moon i tu­sen­tals skiv­sam­ling­ar, och lik­som bäg­ge des­sa ski­vor är den lätt­till­gäng­lig och på­min­ner in­te om nå­got man har hört för­ut. Det­ta myc­ket tack va­re kom­bi­na­tio­nen av Jim Ste­in­mans mu­sik och Me­at Lo­afs otro­li­ga när­va­ro och röst­re­sur­ser, men Todd Rund­gren in­sats ska in­te un­derskat­tas. Från den be­röm­da, ga­san­de mo­tor­cy­kel­gi­tar­ren i ti­tellå­ten (all­var­ligt ta­lat, finns det en bätt­re öpp­nings­låt på nå­got an­nat al­bum?) till Spectortrum­mor­na på You Took The Words Right Out Of My Mouth, från boo­gi­e­me­lo­dra­mat Pa­ra­di­se By The Dash­board Light till lätt­he­ten i For Cry­ing Out Loud, är Todd Rund­grens in­sats på Bat Out Of Hell så till­ta­lan­de som det kan bli. Även om in­te al­la tyck­te det då.

”Vi gick om­kring med ski­van i om­kring ett år”, minns So­nen­berg. ”Den var fär­dig, den lät fan­tas­tiskt och al­la ha­ta­de den. Folk bil­da­de bok­stav­ligt ta­lat skiv­bo­lag av det en­da skä­let att kun­na tac­ka nej till Bat Out Of Hell!”

ut­gi­ven 1977 pro­du­cent Todd Rund­gren

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.