41 Toys In The Attic

Aerosmith

Aerosmiths självbetitlade debut från 1973 uppfyllde inte skivbolagets förväntningar. Med endast 30 000 sålda exemplar levde bandet i limbo och undrade om Columbia Records skulle kicka dem.

Men för Joe Perry, Steven Tyler, Joey Kramer, Tom Hamilton och Brad Whitford var ett misslyckande aldrig ett alternativ.

”Tanken på att vi inte skulle lyckas hade aldrig fallit oss in”, skrev Tyler i sin självbiografi. ”Alla var totalt hängivna.”

De turnerade ständigt, som ”besatta zigenare” för att använda Tylers ord. De blev tajtare. Låtarna blev bättre. Längs vägen fick de nya fans när de utmanade – och ofta utklassade – huvudakter som Mott The Hoople, Kiss, Black Sabbath och Slade. ”Vi var väldigt tävlingsinriktade”, säger basisten Tom Hamilton idag. ”Många av banden gillar och respekterar jag idag, men på den tiden handlade det bara om att blåsa dem av scenen.”

På Aerosmiths andra skiva laddade bandet om rejält. Get Your Wings producerades av Jack Douglas och innehöll radiovänliga spår som Same Old Song And Dance och Train Kept A-rollin’ och gick tillräckligt bra för att återigen stå på god fot med Columbia. Förväntningarna var stora på den tredje skivan.

Drygt fyrtio år senare framstår Toys In The Attic som en milstolpe. Den förvandlade gruppen från ett stridslystet förband till superstjärnor. Skivan har sålt i mer än åtta miljoner exemplar och innehåller de klassiska rockhitarna Walk This Way och Sweet Emotion som fortfarande låter otroligt vitala. Toys In The Attic är summan av Aerosmiths vassa gitarriff, oanständiga humor och högenergiska sväng.

De visar med all önskvärd tydlighet att de levererar på samma nivå som de brittiska rockhjältarna The Who, Rolling Stones och Led Zeppelin. ”På Toys finns några av våra viktigaste låtar”, säger Perry. ”Den utgjorde en mall för hur bandet skulle komma att jobba framöver, omformade vårt sound och gav oss en rejäl dos självförtroende.”

Självförtroendet som de hade byggt upp under turnéerna hade de med sig in i studion. ”Vi spelade på större ställen och för större publik”, säger Perry. ”Detroit, Cincinnati, Cleveland. Vi kände att om vi kunde vinna Amerikas hjärta skulle resten av landet följa efter. Och tack vare det konstanta turnerandet lärde vi oss vilken sorts låtar och vilka grooves som funkade bäst. Som låtskrivare börjar man tänka: ’Om jag satt i publiken, vad skulle jag vilja höra?’ Det gav nytt fokus till de låtar som hamnade på Toys.”

Ibland låter Aerosmiths tredje skiva som ett jam med Rolling Stones och New York Dolls regisserat av Benny Hill. Exempelvis när Tyler levererar Uncle Salty och den snuskiga Big Ten Inch Record med en blinkning.

Men de riktiga pärlorna på Toys In The Attic är den marimbaklingande Sweet Emotion, pre-runDmc-versionen av Walk This Way (Perry sägs ha skrivit musiken till låten på bara fem minuter)