37 Rol­ling Sto­nes Ex­i­le On Main St.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Clas­sic Rock. ”Det var an­ting­en det el­ler so­pa ga­tor­na.”

Det lå­ter kanske dra­ma­tiskt, men Rol­ling Sto­nes ha­de det rik­tigt tufft eko­no­miskt i bör­jan av 1970-ta­let. De var skyl­di­ga skatte­myn­dig­he­ter­na en för­mö­gen­het, och med en skatt som un­der La­bour-re­ge­ring­en upp­gick till 93 pro­cent var det omöj­ligt att tjä­na till­räck­ligt med peng­ar för att be­ta­la till­ba­ka skul­den. Keith tog he­la skat­te­frå­gan per­son­ligt. För ho­nom var det yt­ter­li­ga­re ett sätt för eta­blis­se­mang­et att sät­ta krok­ben för Rol­ling Sto­nes.

”Så in­ställ­ning­en i ban­det var att vi mås­te vi­sa dem att vi är gjor­da av hårt vir­ke och be­vi­sa för dem att det in­te går att knäc­ka Sto­nes ba­ra ge­nom att spar­ka ut dem ur lan­det”, minns Keith. ”Så vi tit­ta­de på varand­ra och sa, ’Okej, vi stic­ker och gör ski­van nå­gon an­nan­stans’.”

Ban­det och de­ras fa­mil­jer flyt­ta­de till söd­ra Frank­ri­ke. ”Om det ska bli Frank­ri­ke mås­te det bli vid Ri­vi­e­ran, kom­pis.” So­mer­set Maug­ham bru­ka­de kal­la det ”en so­lig plats för ljus­skyg­ga män­ni­skor” – det ver­ka­de pas­san­de. Keith flyt­ta­de in i Vil­la Nell­cô­te, Vil­le­fran­che-sur-mer.

Un­der kri­get ha­de Nell­cô­te tjä­nat som Gesta­pos hög­kvar­ter (det fanns fort­fa­ran­de hak­kors in­gra­ve­ra­de i luft­ven­ti­ler­na) och ef­tersom ing­en an­nan pas­san­de in­spel­nings­plats fanns i om­rå­det val­de ban­det att spe­la in i käl­la­ren med mo­bil in­spel­nings­ut­rust­ning som de hyr­de från BBC som i sin tur bru­ka­de an­vän­da den vid spor­te­ve­ne­mang.

”Last­bi­len var verk­li­gen top­pen: ett stort kon­troll­rum på hjul, men det blev myc­ket halv­slaf­sigt im­pro­vi­se­ran­de ef­tersom vi ald­rig ha­de spe­lat in ut­an­för en stu­dio ti­di­ga­re och den här käl­la­ren var … allt­så, jag kan kän­na dof­ten nu. Var­je gång jag ser om­sla­get kän­ner jag en slags fuk­tig, ol­jig, dam­mig doft.”

Nell­cô­tes käl­la­re de­la­des upp i fle­ra sek­tio­ner och last­bi­len med in­spel­nings­ut­rust­ning­en par­ke­ra­des ut­an­för. Kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan mu­si­ker­na, pro­du­cen­ten Jim­my Mil­ler och tek­ni­kern An­dy Johns var där­för som bäst slump­mäs­sig. Men allt ef­tersom som­ma­ren 1971 gick bör­ja­de Rol­ling Sto­nes ut­drag­na ses­sio­ner – ibland höll de på he­la da­gen, ibland he­la nat­ten – grad­vis bä­ra frukt.

”Många av lå­tar­na bör­ja­de med en idé. Mick [Jag­ger] spe­lar mun­spel, man ha­kar på och in­nan man vet or­det av har man en låt på gång, en idé som fun­kar. Det kanske in­te är en fär­dig låt, det är ing­en idé att pres­sa fram nå­got.”

Mick var of­ta från­va­ran­de vid ses­sio­ner­na och um­gicks istäl­let med sin gra­vi­da fru Bi­an­ca som han ha­de gift sig med en må­nad ti­di­ga­re. En del av ma­gin på Ex­i­le On Main St. kom ur det sam­ar­be­te som ha­de ut­veck­lats mel­lan Keith och gi­tar­rist­kol­le­gan Mick Tay­lor.

”Bri­an [Jo­nes] och jag byt­te rol­ler. Det fanns ing­en de­fi­ni­e­rad gräns mel­lan so­lo- och komp­gi­tarr, men med Micks spel­stil var jag tvung­en att ka­libre­ra ban­det och det blev un­der­bart ly­riskt. Han var en fin so­lo­gi­tar­rist. Jag äls­ka­de att spe­la med Mick Tay­lor.”

Gi­tar­ris­ter­nas sy­ner­gi be­ta­la­de sig. Ex­i­le On Main St. är Sto­nes när de är som bäst.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.