36 Ne­vermind

Nir­va­na

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Ne­vermind är mer än ba­ra en stor­säl­jan­de ski­va, det finns trots allt de som har sålt be­tyd­ligt bätt­re. Den är mer än ba­ra en sam­ling iko­nis­ka lå­tar. Med al­bu­mets 12 lå­tar de­fi­ni­e­ra­de Nir­va­na en ge­ne­ra­tion och kom på 90-ta­let så nä­ra som det är möj­ligt en re­vo­lu­tion av roc­ken. Dess­utom ver­ka­de det kom­ma från ing­en­stans. Se­att­letri­ons (sång­a­ren och gi­tar­ris­ten Kurt Co­bain, ba­sis­ten Krist No­vo­se­lic och den nye trum­sla­ga­ren Da­ve Grohl som er­sat­te Chad Chan­ning) ti­di­ga­re als­ter – ga­ra­ge­rock kom­bi­ne­rat med pun­kat­ti­tyd – ha­de va­rit im­po­ne­ran­de. Men med Ne­vermind höj­de de verk­li­gen rib­ban.

Det som gjor­de Ne­vermind till den för­mod­li­gen vik­ti­gas­te ski­van un­der 90-ta­let var lå­tar­na. De var kom­pro­misslö­sa. Kurt Co­bain skrev om sig själv, men sam­ti­digt om oss al­la. Hans ”hem­lig­het” låg i att han ta­la­de di­rekt till sig själv. Pre­cis som Axl Ro­se ha­de gjort på Guns N’ Ro­ses Ap­pe­ti­te For De­struc­tion fy­ra år ti­di­ga­re an­sträng­de sig in­te Co­bain för att nå ut till mas­sor­na, ut­an drog dem istäl­let in i sin värld. Här fanns hans ång­est, hans tvi­vel, hans fru­stra­tion och hans ils­ka som vem som helst kun­de ta del av.

Smells Li­ke Teen Spi­rit är in­te ba­ra en hyll­ning till Ge­ne­ra­tion X, den ger ock­så ut­tryck för själv­förakt och osä­ker­het. Lå­ten de­fi­ni­e­rar en ung ge­ne­ra­tion för över tju­go­fem år se­dan och är fort­fa­ran­de näst in­till per­fekt. Man kanske kan på­stå att man in­te är sär­skilt för­tjust i Ne­verminds öpp­nings­spår, men när Smells Li­ke Teen Spi­rit kic­kar igång och man in­te har hört den på ett tag … man får gås­hud. Ga­ran­te­rat.

No­vo­se­lic sa vid ett till­fäl­le att In Bloom ”ur­sprung­li­gen lät som Bad Brains, sen gjor­de Kurt om den till en poplåt.” Den skul­le li­ka gär­na kun­na lå­ta som Bad Brains, men det fak­tum att Co­bain mot­sat­te sig hardco­re­in­rikt­ning­en och ut­veck­la­de de vack­ra sång­stäm­mor­na med Grohl är ta­lan­de.

Co­me As You Are är Co­bains The Be­at­les-ögon­blick. Så bra är den. Den här lå­ten är mer än Nir­va­na (och Kil­ling Jo­ke vars låt Eigh­ti­es tjä­na­de som in­spi­ra­tion till hu­vud­rif­fet), den tän­jer på rock­mu­si­kens grän­ser och ska­par ett eget pop­mu­sik­fack. Cho­ruspe­da­len ger gi­tar­ren en un­der­vat­ten­sef­fekt som ba­ra gör lå­ten än­nu mer till­ta­lan­de och vitt­nar om Nir­va­nas för­må­ga att gö­ra det ori­gi­nel­la lät­till­gäng­ligt när de kän­ner för det. Den är laid­back, men Grohls trum­spel sig­na­le­rar nå­got an­nat. Lå­ten har allt man vill ha från Nir­va­na. Co­me As You Are är Ne­verminds se­ger­varv och för­mod­li­gen den ul­ti­ma­ta Nir­va­nalå­ten.

Ne­vermind hand­lar emel­ler­tid in­te ba­ra om tagg­tråds­gi­tar­rer och fan­tas­tis­ka me­lo­di­er. So­met­hing In The Way spe­la­des ur­sprung­li­gen in av Co­bain på hans gam­la slit­na akus­tis­ka gi­tarr. Grohl och No­vo­se­lic spe­la­de in si­na de­lar i ef­ter­hand. Den enk­la, hjärt­skä­ran­de re­fräng­en är ett ly­san­de ex­em­pel på Co­bains sin­ne för pop­hoo­ken. En rö­ran­de cel­lo ger lå­ten en sorg­sen käns­la. Det im­ro­vi­se­ra­de dol­da bonus­spå­ret på slu­tet av ski­van, End­less Na­me­less, skil­jer sig på al­la punk­ter från res­ten av Ne­vermind och på­min­ner mer om en skrä­nig, Mel­vins-lik at­tack på sin­ne­na. Det är okej med oss.

Pol­ly, yt­ter­li­ga­re en akus­tisk låt, ger lyss­na­ren

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.