Utgiven 1991 producent Butch Vig

rysningar, det är till och med dystrare än Something In The Way … Den berättar historien om Gerald Friend som kidnappade, våldtog och torterade en 14-årig flicka. Trots det grymma ämnet (som skildras mästerligt och fullkomigt empatilöst av Cobain) är det en klassiker. Och den motbevisar föreställningen om att Nirvana enbart förlitade sig på dynamik enligt modellen svagt–starkt. Låten bygger på en enkel basgång, och Chad Channing som spelar trummor på just den här låten spelar försiktigt på ridecymbalen. Och det är det hela. Inga krusiduller. Polly är vacker och förkrossande.

På det stora hela är Nevermind en anmärkningsvärt mörk skiva. Musiken är avskalad, kal och dyster – antitesen mot vad man skulle kunna förvänta sig från en kommersiell megaframgång. Och lyssnar man noggrant hör man viskandet från de demoner som skulle ta Cobains liv tre år senare. Mer än något annat är Nevermind Kurt Cobains uttryck för vilja och ovillighet, hans försök att förstå världen och hans sätt att hantera det faktum att han inte fullt ut hörde hemma i den.