35 Ten

Pearl Jam

Att lyssna på Ten är nästan ett slags frosseri, ungefär som att äta för mycket choklad. Nivån är som på en greatest hits-skiva och den låter fortfarande tillfredsställande mäktig.

Öppningslåten Once har alltid varit en underskattad låt, men det är en av skivans starkaste spår som bygger på en fängslande sångslinga och ett ormtjusarriff. Vedder skildrar en hämndlysten galning som inte stoppar för någonting, en låt som ger gåshud och får en att knyta nävarna. Den introducerade Pearl Jam som ett band man bör värdera högt.

Pearl Jam verkar ha problem med Even Flow och anser att glöden i demon försvann när de gjorde för många omtagningar (”Jag vet inte varför vi inte använde demoinspelningen istället”, sa originaltrummisen Dave Krusen, ”men jag vet att den kändes bättre”). För alla oss andra var versionen som hamnade på Ten en riktig höjdare som drevs framåt av ett mäktigt men nonchalant riff och med en text som avhandlade ämnet hemlöshet utan att skriva lyssnaren på näsan.

Riffet på Alive har blivit en klassiker, en 90-talets Layla (Mike Mccready medger för övrigt att han har lånat det från Kiss-låten She).

När den tonårige Texas-bon Jeremy Wade Delle sköt sig själv inför sina klasskamrater den 8 januari 1991 planterades fröet till vad som skulle kunna vara Vedders kraftfullaste text.

Den blodiga Mtv-videon uttryckte sensationalism, men låten är odödlig. Det är märkligt att tänka sig att Jeremy nästan inte kom med på Ten eftersom bandet kämpade med att få till dynamiken. ”Men det här var ett fall”, minns Ament, ”när uthålligheten betalade sig.”

De nämnda låtarna är i bra sällskap. Den honungsglaserade versen i Black gör att den bittra refrängen drabbar ännu hårdare. Epic förmådde bandet att släppa Black som singel nummer fyra från Ten. Låten är lite udda. Den rör sig från den mest nonchalanta versen i rockens historia till en snudd på plågsam refräng och när Vedder levererar den förödande textraden ”I know you’ll be a star in somebody else’s sky, but why can’t it be mine?” känner man en kall kåre av igenkänning. Fantastiskt.

Men de bästa ögonblicken är de man har glömt bort. De spöklika klangerna i till exempel Garden, skönheten i Release eller varför inte Oceans som är både vimsig och briljant. Den sistnämnda är märklig, glödande och vacker – en av de första indikationerna på Ten att Pearl Jam kunde byta växel. Alla låtar bidrar med olika nyanser till den trollbindande skivan och bekräftar att Pearl Jam var för färgstarka för att bara måla med en pensel.