34 Bliz­zard Of Ozz

Ozzy Os­bour­ne

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Ozzy be­trak­ta­des av de fles­ta som pas­sé när han ha­de fått kic­ken från Black Sab­bath. Men med Sha­rons hjälp kom han på föt­ter och lyc­ka­des på nå­got vis få ur sig ett ly­san­de al­bum – med li­te hjälp från gi­tarr­ge­ni­et Ran­dy Rho­ads, ba­sis­ten Bob Dais­ley och trum­sla­ga­ren Lee Ker­sla­ke. Lå­tar som Crazy Train, Sui­ci­de So­lu­tion och den älsk­värt lar­vi­ga Mr Crow­ley eta­ble­ra­de Ozzy som en ar­tist som stod på eg­na ben.

Spo­la till­ba­ka till 1979. En tuff tid för Ozzy Os­bour­ne. Han stöt­tes ut ur Black Sab­bath och bod­de på Le Parc ho­tel i väst­ra Hol­ly­wood där han satt och ku­ra­de i spill­ror­na av sin kar­riär som ett hopp­löst, en­samt, in­bu­rat djur, till sy­nes helt in­ställd på att det här var hans slut­sta­tion. ”Jag tänk­te verk­li­gen att det här var slu­tet för mig”, med­ger han för Clas­sic Rock tre de­cen­ni­er se­na­re. ”Jag ha­de fått spar­ken. Jag söp och knar­ka­de var­je dag i tre må­na­der. Gick ald­rig ut. Drog in­te ens un­dan gar­di­ner­na.”

In i den här sce­nen av för­ned­ring och självöm­kan klev Sha­ron Ar­den med sten­hår­da ny­por och en stor dos kär­lek. Hon ha­de in­te ens fyllt tret­tio, men var än­då en tuff rock’n’roll-auk­to­ri­tet, upp­lärd av fa­dern Don Ar­den. Hon var den en­da per­so­nen som var ka­pa­bel att få den stu­ka­de sång­a­ren på föt­ter. ”En mor­gon kom Sha­ron för­bi och sa: ’Kam­ma ihop dig nu, jag ska bli din ma­na­ger,’” minns Ozzy med il­la dold be­und­ran. ”När hon väl var med i bil­den bör­ja­de det hän­da sa­ker. Sha­ron för­tjä­nar all kred för att hon fick mig att gö­ra den där plat­tan.”

Au­di­tions för att hit­ta mu­si­ker till Ozzys förs­ta ski­va ef­ter Black Sab­bath in­led­des med en lapp på en an­slags­tav­la på ett replo­kals­kom­plex i Los Ang­e­les. Må­na­der­na gick, men när den unge gi­tar­ris­ten Ran­dy Rho­ads dök upp sä­ger Ozzy att det var ”som om Gud kom in i mitt liv”. De läm­na­de USA för in­le­dan­de låt­skri­varses­sio­ner i Ozzys hus i Stafford, West Mid­lands.

”Ran­dy var en så­dan kil­le som om han ha­de en le­dig helg sat­te sig i en bil med rod­da­re och åk­te runt i Eng­land och tog gi­tarr­lek­tio­ner”, sä­ger sång­a­ren . ”Han såg för­mod­li­gen mer av Eng­land än vad jag nå­gon­sin har gjort.”

Rho­ads och Ozzy var en per­fekt match­ning. ”I Sab­bath skrev de ba­ra nå­got och sa: ’Kom på nå­got att sjunga till det här”, minns Ozzy. ”Jag ha­de röstom­fång­et i stu­di­on, men med en låt som Sab­bath Bloody Sab­bath fun­ka­de det in­te på scen. Ran­dy var den förs­ta kil­len i he­la min kar­riär som tog hän­syn till det. När jag fick me­lo­din i hu­vu­det till Good­bye To Ro­man­ce – den Be­at­les-ak­ti­ga bal­la­den – sjöng jag den för ho­nom, och han sa: ’Vi tes­tar den här tonar­ten.’ Han hjälp­te mig myc­ket på det vi­set.”

Trots Ozzys kvar­häng­an­de sa­ta­nis­ka image från åren med Sab­bath var det bå­de ljus och mör­ker på Bliz­zard Of Ozz som spe­la­des in på Ridge Farm Stu­di­os i mars och april 1980. ”Jag gil­lar att gå in i stu­di­on och gö­ra en ski­va”, sa han. ”Om det ba­ra hand­lar om he­ad­ban­ging från start till slut an­ser jag att det in­te är ett al­bum, det är ba­ra en mas­sa oljud. Jag är från den gam­la sko­lan. I Black Sab­bath spe­la­de vi jazz och al­la möj­li­ga sti­lar, var­je låt var in­te Iron Man. Allt som gjor­de ski­van bätt­re. Så när Ran­dy sa: ’Har du nå­got emot om vi har med ett klas­siskt, in­stru­men­talt styc­ke [ Dee]?’, sva­ra­de jag: ’Vad fan frå­gar du mig för? Det är din ski­va ock­så’. Gör det ba­ra!”

Tex­ter­na vi­sa­de ock­så på bredd. Ozzy skrev om oc­kul­tis­ten Aleis­ter Crow­ley, ho­tel­lens pay-per-vi­ew-porr (”Ran­dy bru­ka­de kal­la dem för bo­ne mo­vi­es”) och den kon­tro­ver­si­el­la Sui­ci­de So­lu­tion som skul­le le­da till åtal från för­äld­rar­na till en ton­å­ring från Ka­li­for­ni­en som sköt sig själv när han lyss­na­de på lå­ten. ”Men om du lyss­nar på tex­ten så hand­lar den in­te om själv­mord som en lös­ning”, in­vän­der Ozzy. ”Den hand­lar om att dric­ka. Om Bon Scott fak­tiskt – om att dric­ka tills man dör.”

Det kanske var li­te mag­starkt av Ozzy att tyc­ka till om nå­gon an­nans dryc­kesva­nor. Trots att Sha­ron ha­de fått ho­nom att fun­ge­ra är det ett miss­tag att klas­si­fi­ce­ra Bliz­zard Of Ozz som ett nyk­tert al­bum. ”I al­la bandsi­tu­a­tio­ner jag har be­fun­nit mig i har den förs­ta ski­van all­tid va­rit ro­li­gast”, re­flek­te­rar Ozzy, ”den förs­ta ski­van är all­tid ro­li­gast, ef­tersom man har allt att vin­na och ing­et att för­lo­ra. Det var en un­der­bar at­mo­sfär när vi spe­la­de in Bliz­zard Of Ozz. Sha­ron kom ner, vi gick till pu­ben, blev pac­ka­de, gick till­ba­ka, ha­de ro­ligt … mäng­der av sprit och dro­ger. Det är när det blir af­fä­rer av det he­la som det blir skit. Jag för­står fort­fa­ran­de in­te af­färs­si­dan av det. Det är min fru som är ma­na­ger.”

Men även för en no­vis i mu­sik­bran­schen stod det klart att af­fä­rer­na gick bra. Bliz­zard Of Ozz släpp­tes i sep­tem­ber 1980 och ham­na­de på sjun­de plats på al­bum­lis­tan i Stor­bri­tan­ni­en och sål­de pla­ti­na ef­ter att ha le­gat på lis­tor­na i USA i två år. Ba­ra ett år ef­ter att ha gett upp all­ting var Ozzy Os­bour­ne till­ba­ka med be­sked. Bliz­zard Of Ozz är en tri­umf, och det hörs. Ozzy le­ve­re­rar med en glöd som han in­te rik­tigt har mat­chat se­dan dess.

ut­gi­ven 1980 pro­du­cen­ter Ozzy Os­bour­ne Ran­dy Rho­ads Lee Ker­sla­ke Bob Dais­ley

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.